rarium af 200 R:dr kurant. Från och med nyåret 1844 utkom det sålunda af hertigen köpta Sönderborgs Veckoblad, hvilket på danska språket skulle bringa den danska befolkningen i det danska hertigdömet i harnesk mot konungen af Danmark. Men — såsom man snart skall se — hela denna plan misslyckades totalt, och den måste, i följd af sin kolossala onaturlighet, så göra. Slesvigarne hvarken köpte eller läste tidningen. Utgifvaren af densamma tillsatte all sin förmögenhet, ruinerade tidningen och lemnade den i detta skick till sin enka. Hela planen var byggd på det förakt, hvarmed hertigen, hans bror och deras anhängare under Christian VIII:s tid omtalade det danska folkets kraft och karakter, hvilket, dels af öfvermod och dels af okunnighet, sedermera blef eftersnackadt af de tyska tidningarne. Men här, som öfverallt annorstädes, visade det sig, att der, hvarest sanningens ord från den danska sidan kunde göra sig gällande, eller der, hvarest Tyskarne icke dominerade hela den periodiska pressen, der hade icke eller deras agitationer någon framgång. Af denna orsak voro icke allenast både Sverige och Norrige tillslutna för de läror, hertigen och hans anhängare förkunnade, utan äfven i England och Frankrike var allmänna opinionen på Danmarks sida. Åtminstone kunde man icke förnimma några kännbara verkningar af de försök, som hertigen redan då ämnade att göra genom herr Duckett i Paris och London. En helt annan tillfredsställelse hade hertigen af att skrifva i tyska tidningar; ty der spelade han och hans agenter solo och der trodde man blindt på alla de i dessa blad uppdukade augustenburgska historierna, hvilkas hemliga och enda källa man icke kände. Också kan ingen neka, att hertigen var outtröttlig i sina värf. Så t. ex. hade han ensamt vid nyårstiden 1844 icke mindre än fyra, under hans egen mästarehandtillkomna, artiklar att sända till Jasper och hvilka sedermera blefvo synlige i -Rendsburger Wochenblatt,, Altonaer Merkur och vBörsenhalle. Den förstnämnde af dessa var tillochmed en nyhet, en uppmaning till Holsteinarne att fordra ett skiljande af deras finansväsende från statens allmänna. Det är ovisst, huruvida detta agitationsmedel skulle hafva blifvit fortsatt, om icke hertigen vid samma tidpunkt hade blifvit allarmerad från en sida, som var mycket svag. I Köpenbamn utkom nemligen allraförst nu det märkliga dokument, som ådagalade, att hertigens stamfader Christian August, i likhet med Slesvigs öfriga innevånare, aflagt hyllningsed på arfföljden enligt Kongeloven, då hertigdömet under Storbritanniens och Frankrikes högtidliga garanti blef återförenadt med den danska kronan. Hertigen, som alltid hade betviflat, att detta vigtiga dokument ännu var i behåll, sökte genast i Alt. Mekur. och Börsenhalle att bortresonnera dess för honom obehagliga innehåll, och då utgifvaren af bem. statsbandling vederlade hertigens inkast, kom hela det augustenburgska partiet i den största rörelse. Ögonblickligen, på en och samma dag, skrefvo pastor Lorenzen från sin prestgård och prinsen af Noer från sitt kungliga ståthållare-residens till hertigen: De hade med största indignation läst ifrågavarande vederläggning; hertigen måste nödvändigt svara något derpå; han måste tillika framhålla, huruledes hertigdömoenas ve eller väl berodde af hans arfsrätt, o. s. v. Allt detta var nu lätt sagdtvy; men det var på intet vis lika lätt att göra svart till hvitt. Det var dock detta, som nu skulle försökas. (Forts.)