Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1849, sida 2

Hur kommer det sig, att du är här, Hanna? I — sade madam Eriksson allvarligt. — Det var längesedan jag såg dig. Hanna teg och såg ner mot golfvet. Det var en underlig känsla, som arbetade inom henne. Slutligen lyfte hon upp sitt hufvud och mötte enkans blick. Jag är här — hviskade hon sakta, så att Ingeborg icke hörde det — emedan en ädel och god menniska förbarmat sig öfver mig och skaffat mig arbete, emedan jag ångrar det förflutna och vill bättra mig. . .. Skall ni vilja hindra mig derifrån, madam Eriksson?Jag? ... långt derifrån, mitt kära barn, — sade enkan med rörelse. — Jag har alltid trott, att du en gång skulle återvända till det godas väg och jag gläder mig verkligen öfver, att detta ändtligen inträffat. Men hör du! icke ett ord till Ingeborg om det förflutna.... i Hanna darrade och framstapplade med möda sitt bifall. Emedlertid hade Emma tagit Ingeborg med i sig och gått för att visa henne de öfriga båda rummen. jDu lofvar således — fortfor enkan i det hon satte sig bredvid Hanna på soffan — du lofvar, att icke gifva Ingeborg någon aning om allt det onda, som du erfarit? Hennes själ är ren och