Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1849, sida 1

villige, visar sig äfven i följande förhållanden. En del af desse frivillige (huru många, kunna vi icke med säkerhet uppgifva, men stort är antalet icke) hafva blifvit utnämnde till sekundlöjtnanter i krigsreserven och flera af dessa hafva af vederbörande afdelningar blifvit föreslagne till erhållande af platser inom linieregementerna; men af dessa förslag har krigsministeriet icke gjort afseende på ett enda, oaktadt bland de föreslagne funnos åtskillige företrädesvis qvalificerade individer. Ja, hvad ännu mera är, vid den (d. 19:de i förra månaden) samtidigt skedda utnämning af premierlöjtnanter i krigsreserven, till hvilket avancement äfven flere frivillige hade blifvit föreslagne, kom icke en enda af desse sistnämnde i åtanka. Skulle man, hvad detta fall beträffar, vilja åberopa det stadgande i grundlagen: attingen utlänning får blifva embetsman i Danmark; så är lätt att inse, det denna invändning ingenting har att betyda, dels derföre, att det är mycket tvifvel underkastadt, huruvida en löjtnant, strängt taget, kan kallas en konungens vembetsman?, då han icke förvaltar något embete, och dels derföre, att bem. grundlagsstadgande ej kan tillämpas på sådana personer, hvilka redan före dess promulgation voro utnämnde till löjtnanter i armeen och sålunda icke genom en sedermera tillkommen grundlag kunde beröfvas den rätt till avancement, hvilken de i likhet med alla andra i samma ställning egde; ty man vill väl dock icke på fullt alfvar påstå, att en Svensk eller Norrman väl kan vara sekundlöjtnant i armåens reserv, men hvarken sekundlöjtnant eller premierlöjtnant vid de danska linieregementerna. Och för resten: huru många Tyskar bekläda icke i Danmark tillochmed höga embeten, så väl inom civilsom inom militär-staten?! Skulle alltså ofvanbemälte invändning gälla, så måste den åtminstone konseqvent genomföras. Det har blifvit oss berättadt, att orsaken till ifrågavarande förbigående af de frivillige svenske och norrske officerarne ex officio blifvit antydt vara den, att man genom att befordra de frivillige befarade väcka missnöje bland de danske officerarne; men denna fruktan är, så vidt vår erfarenhet sträcker sig, fullkomligt ogrundad. Med undantag af en enda bornerad individ, finnes det näppeligen någon dansk officer, som har något emot att Norrmän och Svenskar, om de för öfrigt äro qvalificerade dertill, upptagas i danska ar m6en. Härom vittnar ju tillräckligt den omständigheten, att truppafdelningarne sjelfve hafva föreslagit dem till befordran. — Detta såsom en slags bilaga; men hvad som är hufvudsaken och förnämligast ger anledning till anmärkning emot det danska krigsdepartementet, är bortvisandet af alla Svenskar och Norrmän — ett förfarande, som säkerligen skall befinnas vara lika opopulärt i Danmark, som i något af brödrarikena.Till slut må det tillåtas oss att uttala den önskan, som satt oss pennan i banden, nemligen, att våra svenske och norrske bröder, både de, som kämpat i våra leder och alla de, som med deltagande, om ock blott i tanken, hafva följt oss i vår strid för Nordens gränsor, måtte veta att skilja mellan det danska folkets hjertelag och en enskilt, om än aldrig så högt uppsatt, dansk embetsmans conduite, och att de må vara fullt öfver