tygade om, att danska nationen icke delar den åsigt, att det är ädelt och värdigt att bortstöta den hand, om hvars bistånd man sjelf anhållit, bortstöta den med köld och otacksamhet, när man inbillar sig, att man icke längre behöfver densamma In Fedrelandet beledsagar artikeln med nedanstående tillägg och reflexioner: I det vi i vårt blad lemna plats för ofvanstående artikel, hvars åsigter vi, i det hela taget, icke kunna annat än biträda, tillägga vi, att, i händelse finansiella förhållanden icke uteslutande hafva varit orsaken till de svenske och norrske frivilliges obetingade förafskedande, så synas deremot dessa förhållanden hafva utöfvat ett alltför stort inflytande på det sätt, hvarpå krigskommissariatet (Intendenturen) har försett dem med medel till bestridande af utgifterna för hemresan. Oaktadt ifrågavarande sak i och för sig är obetydlig i förhållande till de många andra och stora kostnader, som kriget har medfört, så har dock icke ringaste afseende blifvit gjordt på, om en afskedad frivillig varit hemma i Malmö, i Stockholm, eller i Christiania, eller på om han varit en man af högre stånd och bildning, eller en vandrande gesäll, eller afskedad soldat; ty alla hafva blifvit affärdade med den ytterst anspråklösa utstyrseln af tio riksbanksdaler, med hvilken man har trott sig kunna fullgöra det billighetskraf, som de unge män, de der hafva vågat lif och blod för vår sak, och af hvilka de allrafleste af sina förmän erhållit de mest hedrande vitsord om sin conduite, trott sig kunna hafva på att komma hem på ett anständigt sätt. Visserligen hafva privata fonder i någon mån sökt afbjelpa detta missförhållande; men hvad som för statskassan var en småsak, har för de enskilte blifvit omöjligt, nemligen att hjelpa alla. Visserligen har en och annan indrar på intet sätt rättmätigheten af det stora flertalets fordringar.o