Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1849, sida 1

A oss och på alla valplatser blandat sitt blod med vårt. En sådan liknöjdhet tro vi oss finna i den I order, som i förra månaden utfärdades och enligt hvilken alla i den danska armåen tjenstgörande svenska och norrska officerare, underofficerare och soldater inom månadens utgång skola afskedas. Om ett slikt beteende öfverensstämde med danska nationens tänkesätt, om det af den billigades, då, men också först då, kunde krigsministeriet tillåta sig att taga ett så skenbarligen odiöst steg. Men nu vet enhvar, att, ifrån det första ögonblick, som svenske och norrske frivillige ställde sig i våra leder, blefvo de af nationen helsade med glädje och enthusiasm, och vi hafva alla varit vittne till, huru de af innebyggarne i landets alla trakter och af alla samfundsklasser företrädesvis hafva blifvit omfattade med vänskap och välvilja. Det måste följakteligen för den danska regeringen, såsom folkets representant, vara ytterst maktpåliggande att icke i detta hänseende stå tillbaka för enskilta medlemmar af nationen. Vi måste dock upprigtigt tillstå, att det icke ser så ut. Det vare långt ifrån oss att vilja beskylla krigsministeriet för positiv ovilja mot våra brödrafolk; men hvad vi icke kunna fritaga det för, är brist på pietet mot dem af dessa folk, hvilka af deltagande för oss hafva åsidosatt allt, som naturligtvis kunde afhålla enhvar från att slita de band, som fästade honom vid hemmet, och våga lif och blod i ett främmande land. Denna pietet anse vi ovedersägligen hafva blifvit åsidosatt af ministeriet, då det, utan att ens uttala nationens tacksamhet för och erkännande af de densamma frivilligt visade tjenster, med ett enda penndrag utvisar alla icke-infödda ur danska armåen. någon Man torde måhända invända, att detta konsequent måste ega rum, när man afskedade alla frivillige, och sålunda icke kunde göra något undantag för utlänningar; men denna invändning saknar all giltighet, alldenstund ministeriet, och isynnerhet den nuvarande krigsministern, långt ifrån att göra några svårigheter, tvertom positivt hafva uppmanat Norrmän och Svenskar att inträda i danska armåen. Vi beböfva blott åberopa deras i våras till det svensk-norrska officersständet samt till svenska och norrska skarpskyttar utfärdade uppmaning, för att ådagalägga detta förhållande. Hvad beträffar de danske frivillige, så gaf den förre krigsministern blott efter för nationens stridslust och stipulerade alltjemt strängare vilkor för inträdet i krigstjensten, såsom att tjena under hela kriget, o. s. v. Så vidt vi veta har icke eller utgått någon uppmaning till Danskarne att inträda såsom frivillige, utom under den förra ministeren till den studerande klassen, hvilken uppmaning väl närmast hade sin grund deri, att man ur bem. klass påräknade erhålla användbara befälhafvarer. Vi hafva nu anfört, hvad som från pietetens eller den nationella hederskänslans sida anses vara stridande emot den ifrågavarande åtgärden; men vi förutse den invändning, att det, som från dem kan härflyta, icke angår ministeren: den har endast och allenast att taga i betraktande, hvad som för armken kan vara ändamålsenligt och nyttigt. Härtill svara vi: Det är en af hela armen vunnen erfarenhet, att de norrske och