Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1849, sida 2

ma; hvadan man nödgades att med den vända sig till -Itzehoer Wochenblattv, som bar en så upprorisk pregel, att hertigens egna anförvandter varnade honom för att skrifva deri. Genom Steffens lät han förföra bönderne i Nordborg amt att till ständerförsamlingen ingifva en besvärsskrift öfver språkreskriptet ?). Dessutom intrigerade han vid ständervalen för att utesluta alla dansktsinnade män och värfva röster för sina egna agenter, o. s. v. Genom slika konster och understödd af män, som insupit de tyska universiteternas välbekanta doktriner, bragte hertigen det verkligen derhän, att den Slesvigska ständerförsamlingen år 1840 anhöll om upphäfvandet af det språkreskript, som kort förut på dess egen uttryckliga begäran blifvit utfärdadt. Men om någon skulle tro, att det politiskt-dialektiska fälttågets bankrförare allaredan nu hade fått upprorsgiftet inympadt på landets innebyggare, så irrade han sig högligen. 4, Det är nemligen fullt säkert, att det i Slesvig icke fanns någon synnerlig sympathi för de läror, som hertigen så ifrigt sökte att utbreda. Vittnesbörd derom gaf hertigens egen adjutant, häradshöfding Steffens, i det han den 10:de No( vember 1840 underrättade sin herre om, att man allsicke kunde förlita sig på den bland embetsmännen herrskande sinnesstämningen, utan endast och allenast på hertigens eget kraftfulla motstånd. Vittnesbörd derom gaf tillochmed redaktören af Ttzehoer Wochenblatt, senator Schönfeld, som undanbad sig hertigens artiklar, med den förklaring, att bladets läsare voro både uttröttade och leda af att höra mera om danism, dansk propaganda, o. a. d. Vittnesbörd derom ger den tidningspolemik, som hertigen vid samma tidpunkt hade med advokaten d:r Heiberg, som försvarade den danska liberalismen och skarpt skiljde emellan det danska Slesvig och det tyska Holstein. Vittnesbörd derom bär slutligen den korrespondens, som hertigen i anledning häraf hade med borgmästaren i Hadersleben, etatsråd Schrader; ty denne förklarade helt öppet, att språkreskriptet hade den naturliga rätten för sig, och att ingen domare, utan att bryta mot sin embetspligt och den ed, han svurit, kunde vägra att sätta detsamma i verkställighet. Äfven borgmästaren i Apenrade, Schow, hade det missöde, att, under den 19:de Dec. 1841, nödgas underrätta hertigen om, att det icke lyckats honom att medelst mutor förleda utgifvaren af Apenrader Veckoblad; aädocks, yttrar denne hertigens handtlangare, har jag ännu icke gifvit allt hopp förloradt. Och det gjorde icke eller hertigen. Ju ringare framgång det politiskt-dialektiska fälttaget ditintills rönt, desto uppmärksammare var han på hvarje yttring af det danska folklifvet i Slesvig, tillochmed i de mest privata förhållanden. För att intränga i dessa måste han nedlåta sig till förtrolighet med ganska gemena redskap, hvilka voro honom af nöden att begagna. Slesvigs danska befolkning, skiljd från den tyska embetsmannaklassen och under århundraden blottad på alla medel till en högre bildning, hade genom privata sammanskott tillvägabragt små danska bibliotheker öfverallt i hertigdömena, och dessa bibliothek understöddes genom bidrag från fosterlandsvänner i konungariket 3). Hertigen blef straxt ängslig öfver dessa oskyldiga inrättningar och önskade att erhålla närmare besked om deras egentliga beskaffenhet. Denna kommission uppdrog han åt Jörgen Brag, komminister i Adsbölle, hvilken han fann särdeles lämplig till spion. Brag motsvarade fullkomligt de förhoppningar, hertigen fästat vid honom. Såsom prest i en dansk församling kunde han lätt få sina sockenbor att tro, det han hyste interesse för ifrågavarande bibliotheker. och han erhöll äfven utan svårighet tillträde till 2) De bönder, som icke läto sig förleda att underteckna ofvanbem. besvärsskrift, hedrades i rapporterna med öknamn, såsom: der Cujon Mads Madsen i Orbiill und sein Schwager, der Dummkopf Hans Vagt in Braballing etc. etc. 3) Äfven denna naturliga och äudla verksamhet till folkets upplysning och nyttiga kunskapers utbredande blef af hertigen och hans anhängare räknad till den så kallade ,danska pr pagandan., — —. RARE