Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1849, sida 2

Tolfte Kapitlet. Klockan slog IV på eftermiddagen. I Armida Efraimssons budoar rådde en mystisk halfskymning, ty de tunga sidengardinerna voro nedfällda, för att utestänga Augustisolens brännande strålar. I detta praktfulla och rikt möblerade rum, skönt som gratiernas tempel, fanns ingen enda prydnad, som icke vittnade om den mest fulländade smak på samma gång som de talade om en rikedom, som icke behöfver neka sig något. Allt lyste här af silfver, krystaller, siden och guld. På konsolerna prunkade dyrbara vaser af Japansk porslin och doftet af friska blommor kringspred sina ljufva vällukter. . . . På den mjuka sidenklädda divanen, hvilade i detta ögonblick Armida, lätt slumrande. Hon var klädd i enkel hvit klädning med en halfvissnad blomsterbukett i bröstet. Kring det milda, sköna, af gyllene lockar omgifna hufvudet tycktes en gloria af helig oskuld och godhet sväfva. De svällande purpurläpparne voro halföppna, likt en nyss utslagen ros, och blottade en rad af perlhvita tänder, medan de fina, silkesfransade ögonlocken voro slutna i en ljuf slummer. Den ena armen hängde vårdslöst ned mot golf