Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1849, sida 1

nebyggare, som äro dessa elementers slafvar, vunnit styrka, behöfves så mycket mera en yttre tygel. Blott genom fruktan skaffa vi förnuftet rum hos den råa hopen; genom fruktan blir den mottaglig för minnet af ordning och tukt; fruktan ingifoer den aktning; fruktan väcker dess medvetande. , Men vill statsmakten denna så nödvändiga fruktan, så måste den äfven vara i besittning af dessa yttre materiella medel att fördrifva våld med våld, att handhafva lagarna och dessas beslut. Den måste således kunna befalla öfver en tillräcklig härsmakt. v Äro icke dessa läror, som hr Hazelius vill öfverflytta till oss, rätt nppbygglige! Krigsbärarnes hufvudsakliga bestämmelse är icke numera, för alla de uppoffringar, folket gör för desamma, att försvara fosterlandet; den är blott att gåära styrelserna starka; styrelser, som vi sett tillkomma och med våld bibehålla sig, oaktadt aldrig folket kallat dem eller önskat deras fortfarande. Och hvad menas väl med att göra styrelsen stark? Är det ej genom lagarnes efterföljd och genom folkets tillit och belåtenhet, som hela samhället, och med det dess styrelse, får sin sanna och säkra styrka? Huru kan väl det förenas, att en styrelse af ett land skall blifva stark, genom medel, som utsuga folkets krafter, förstöra dess moralitet, dess förtroende till sig sjelft och till sin regering? Och huru kan man väl med sundt förnuft tro, att det folk, som hålles inom laglighetens och sedlighetens gränsor endast genom fruktanv skall känna sig lifvadt af fosterlandskänsla, eller villigt offra något för sin sjelfständighet, sin sociala utveckling, sin regerings anseende och belönande? Måste ej hvarje tillfalle att genom yttre anledningar eller inre invecklingar lösgöra sig från en sådan odräglig ställning, med obesinnad ifver begagnas, och skall icke detta ständiga uppresnings-tillstånd påkalla en fortfarande utvidgning af den väpnade styrkan, hvilken efterhand skall uppsluka all individuell förmögenhet och framtvinga denna så fruktade kommunism, som slutligen skall framstå i ett slags asiatiskt samhällsskick, der blott några få furstlige personer och högre embetsmän ega allt, och folken äro endast slafvar? Om det ock skulle blifva vår och våra närmaste efterkommandes lott att se ett sådant samhällskick utbilda sig i det öfriga Europa, till följd af dess regeringars maktlystnad och folkens obetänksamma handlingssätt, måtte dock försynen bevara oss här i Norden för dess efterhärmande! Här skulle till följd af folkets karakter och de oförgängliga minnena af fordna tiders friare och lyckligare förhållanden, striderna, en gång började, blifva mera förstörande, än annorstädes; och förbannelse hvila öfver de uslingar, som lånat sig till att hemligt eller öppet verka för införandet och utbredandet af dylika sambällsvådliga läror. Den svenska krigshären har ej och skall ej någonsin förgäta, att, då, under Carl XII:s olyckor, hela armåen var uppbådad utom rikets gränsor, då landets söner utskrefvos till ersättandet af de ofantliga förluster, som den lidit, och de ytterligaste uppoffringar utkräfdes af folket, polismakten och folkets egen kärlek till ordning och lugn voro nog för att vidmakthålla dessa, midt under