Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1849, sida 1

— —————7— ———— Utt par nya bidrag till arbetets ära. Allt mera och mera börjar man inse, att orden arbetets ära icke iro en blott tom fras, med hvilken man paraderar i ett tal, eller annars använder för att samla sig en smula popularitet hos de s. k. lägre klasserna; de innehålla nemligen en realitet, som icke låter sig bortresonera, och det begrepp, som de uttrycka, börjar blifva allt mer och mer klart, tillochmed för dem, som för icke så länge sedan ansågo sammanställningen af ordet arbete och ordet ära innebära en slags mesallians. Också gifves det nästan ingenting, som högre kan glädja oss, än då vi påträffa ett faktum, som, rätt användt och belyst, i sin mån kan bidraga till att åt arbetaren vindicera den heder, honom med rätta tillkommer. Vi äro lyckliga nog, att just i dessa dagar hafva blifvit uppmärksamgjorde på tvenne dylika sakverkligheter, och då vi höra till dem, som gerna dela med sig af den glädje, de sjelfve njuta, anse vi oss icke eller för detta fall böra göra något undantag från den allmänna regeln. Se här af tvenne fattige, men arbetsamme, mäns verksamhet en skildring, sådan som den i all sin enkelhet berättelsevis blifvit oss delgifven: Uti Holta socken af Inlands nordre härad lefva tvenne personer, som för sin arbetsflit torde förtjena en mera allmän uppmärksamhet, neml. 1) f. d. soldaten Petter Alm, och 2) afskedade båtsmannen Olof Gallt.v Den förstnämnde af dessa tvenne män, hvilken i följd deraf, att han förlorat synen å ena ögat, icke kunde tjena kronan så länge, att han vid afskedstagandet var berättigad till understöd af allmänna medel, befann sig under loppet af flera år i saknad af eget hem för sig, hustru och barn. Han företog sig fördenskull, att emellan höga berg, på en stenbunden backe å militieboställets Stora Risby egor, åt sig uppodla en lägenhet af något öfver ett tunnlands vidd. Läget af den jordfläck, på hvilken han beslutat att nedlägga det arbete, som han kunde undandraga sin och de sinas bergning, var ingalunda inbjudande; men icke desto mindre skapade han i ödemarken en treflig bostad för sig och familj. Af den mängd sten, som han vid nyodlingen uppbrutit och med egna jemte sonens krafter burit, släpat och rullat fram, har han byggt sig 1) en snygg stuga, innebhällande tvenne rum, förstuga, och vind öfver hela lägenheten; 2) en källare; 3) ett uthus för en ko m. m., och 4) omkring nybygget uppfört en inhägnad af 246 famnars längd. På den förut blott af sten och grus belägna backen vexer nu en vacker gröda, bestående af råg, hafra och potatis. Närmast stugan har han anlagt en liten trädgård, som innehåller omkring 130 träd, af hvilka de flesta äro fruktbärande, samt en mängd bärbuskar. Kring stenbägnaden och utmed bergsfoten har han dessutom planterat öfver 100 vilda träd. Den sistnämnde af ofvanbemälte personer, eller f. d. båtsmannen Olof Gallt, hade, för att på gamla dagar ega tak öfver hufvudet, å bostället Öfver-Restads utmark, mellan klipporna, åt sig med alldeles otrolig flit och möda uppodlat en lägenhet af ungefär 1 tunnlands vidd samt försett densamma med erforderliga åbyggnader. Den del af utmarken, på hvilken hans nybygge befann sig, var oskiftad, och när, efter