Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1849, sida 1

AH8LL FPöTpv MERA I kontor, dels å utdelningsställena och A ENSE I det han naturligtvis ådrog sig det bittraste hat af en mängd menniskor, som antingen icke kunde eller icke ville begripa honom. Ledd af sin kärlek till det lidande folket, .. detta folk, hvars djupa elände han i tysthet studerat, af sitt hat till denna obarmhertiga egoism, detta cyniska lättsinne hos många af de rika, som icke tveka att för tillfredsställande af sina passioner ockra på eländet, eller sprida förförelsens och lastens I gift bland massorna, uppträdde denne författare med sanningens hela makt, understödd af ett snilI le och en menniskokännedom, som knappast någon annan i lika hög grad utvecklat. Han skonade ej; han framdrog den nakna verkligheten och ställde den för den häpnande verldens blickar; i lastens och nödens kyffen uppsökte han dessa olyckliga, af samhället öfvergifna och förkastade varelser, som uppvexa till förderf och vanära ... Han gick längre: han visade huru de bättre lottade, de rikare och mera bildade ofta genom sitt lättsinne eller sin grymhet äro första upphofvet till detta förderf, denna vanära, som vidlåder de andra. Hans taflor voro mörka, voro svarta... det är sannt, men de voro dock icke svartare, än verkligheten. Huar denna bok, den förnämsta och ryktbaraste af alla sociala romaner, gjort ondt eller gjort godt? Har den upphjelpt sedligheten, eller har den sårat densamma? Pryderiet hos en och annan har rodnat fasligt öfver åtskilliga af de taflor, som förekomma i denna, likasom i en mängd andra sociala romaner. -Ett fruntimmer kan ju aldrig läsa dem, har man sagt. De äro ju rent ut oanständiga .. Likasom det anständiga endast bestode i orden, i formen och icke i sjelfva anden! Man läser icke, utan man slukar romaner, i hvilka den rent af omoraliska andan är höljd af en viss poetisk omklädnad, likasom ormen döljer sig bland blommor. lan insuper här ett gift, som bjudes i en gyllene skål och som genom sjelfva sitt retande behag är vida farligare för ett ungt, oskyldigt sinne, än sjelfva den plumpa grofheten. Och kallar man sådane böcker oanständiga? Nej visst icke. Vår ytliga tid fordrar blott en glänsande och behaglig yta, likgodt om kärnan är förskämd eller icke. Råväl, då sådane böcker tolereras, berömmas och prisas, så finnes det deremot många, i hvilka I I ) sjelfva anden, tendensen, afsigten är god, — men hvilka af inskränktheten eller det skenheliga pryderiet fördömmas, derföre att de stundom nödgas sysselsätta sig med en mängd ömtäliga förhållanden, hvilkas blotta vidrörande sårar de alltför I sedliga öronen. Om författaren målar lasten i sin vederstygglighet, för att ingifva afsky för I densamma, om han upprullar taflor, i hvilka tidehvarfvets lättsinne osminkadt visas i sina fasansfulla konseqvenser, om han, lik en läkare, nämner de sociala sjukdomarne vid deras rätta namn, endast för att väcka deltagande för dem, som lida deraf, och derigenom måhända åstadkomma en reaktion mot det öfverhandtagande onda; — straxt ritas han då utaf okunnigheten eller illviljan såsom en osedlighetens målsman, anständigheten rodnar öfver hans taflor, skenheligheten fördömer dem. Med hvad rätt? Må den upplyste, den sannt bildade och högsinte menniskonännen besvara frågan. Eugenes Sues sociala romaner ådrogo honom den Parisiska bourgeoisiens hat. Raturligtvis! Han skref ju i folkets interesse och han skonade icke de rika. Han ville visa dem följderna af I deras egen sjelfviskhet, deras lättsinne och ofta I bjertlösa grymhet mot arbetsklassen. Så i Martin, hvarest grefve Durivew representerar denna obarmhertiga egoism; så i Mysterierna, hvarest affärsmannen Jacques Ferrand är på en gång en typ för det afskyvärdaste hyckleri och de mest otyglade passioner. De, som funno sig träffade af sdessa skildringar, kunde naturligtvis icke dölja sin harm. Då de ej tilltrodde sig helt och hållet frånkänna författaren talang, anklagade de honom si i stället för öfverdrifter; de ropade att ban sökste skymfa sitt eget land, då han utmålade dess hufvudstad såsom en eloak af de afskyvärdaste laI sSter, det djupaste sedeförderf. De insågo icke, I eller de ville icke inse, att hans taflor icke allenast gällde Paris, icke allenast Frankrike, utan hela Europa, hela menskligheten. Öfverallt i de större städerna finnas i större eller mindre skala motbilder till de Sueska taflorna; öfverallt finnes ju ondskan, råheten, mörkret vid sidan af dygI den, bildningen och ljuset. Naåvsl! — då man ieke nekar da sednares till