Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1849, sida 1

2 HF ——————— —— 2 !24-x2X om den sociala romanen. Den sociala romanen tillhör uteslutande vårt tidehvarf. Menskligheten, som lugnt slumrade vid branten af en vulkan, behöfde en väckelse — och det blef de moderna romantikerna förbehållet att uppskaka den ur sin slummer. I Konsten, heter det, höll sig förr på lifvets solbeglänsta höjder. Den var icke tendens; den var cestetik. Walther Scott, Göthe, Jean Paul och Wieland bilda en helt annan skola, än Eugene Sue, Balzac, Georges Sand och öfriga den nyare tidens koryfeer. I Konsten är, påstår man, icke mer esthetisk. I Den har öfvergifvit skönhetens ide för sedlighe; tens, för de sociala förbättringarnes. Den har nedstigit från parnassen och släpat sina vingar i I verklighetens dypölar. Den har gått till botten I på samhället, undersökt och framhållit dess hemliga, men smärtfulla elände, tecknat med afskyväckande färger dess vidriga, i lastens kloaker besmittade gestalter... en fasansfull, en tröstlös tafla. Den har icke mera uteslutande sysselsatt sig med det glada, det belefvade, det ambradoftande salongslifvet, med dessa af skönhetens, ungdomens, oskuldens och den högre bildningens poesi omstrålade gestalter, som upprunnit under lyckliga familjförhållanden, i skötet af välmåga eller yppighet, — nej, den har stigit några trappor lägre ned, eller rättare: den har öfversprungit det omätliga ginungagap, som skiljer nödens och lastens förkastade barn från dessa mensklighetens höjder, der de rika, de dygdiga, de bildade befinna sig; den bar sänkt sig till dessa olyckliga, som, likt frön bland tistel och törne, utkastade i en förpestad atmosfer, uppvexa endast för att förtvina och dö, utan sol, utan ljus och derföre utan — blomning. Hvem vågar anklaga skalden för denna öfvergång? Då ett moraliskt syfte ligger till grund för hans skildring, då ban af bästa välmening, af hjertats öfvertygelse, tecknar hvardagslifvets sorgliga taflor, för att måhända varna någon vid branten af afgrunden, eller väcka någon slumrande till besinning af de faror, i hvilka verldens frestelser, om de ej besegras, skola störta honom, — nå väl, eger man då rättighet att barmas, äfven om man skulle finna sig träffad af en och annan sanning? Det finnes ett yttrande af Chateaubriand, som lyder: La vie privce doit etre murke. Det enskilda lifvet bör vara fridlyst. Den sociala romanförfattaren eger ingalunda att skildra vissa individer ur verkligheten, så att verlden kan känna igen dem, peka på dem och ropa: den har ni menat! En sådan skildring blir icke en roman, utan ett pasqvill. Den förbättrar icke, utan den förbittrar. Men att upptaga de lyten, de laster och fördomar, som i allmänhet röra sig inom hvardagslifvet, att personifiera dem, så att säga, att under helt och hållet diktade karakterer framställa deras afskyvärdhet och deras följder, — detta är en rättighet, hvilken ingen kan frånkänna romanförfattaren, han må sedan förlägga sin skildring hvar han behagar. Det är här icke vår afsigt, att söka besvara den frågan, huruvida konsten, betraktad i och för sig sjelf, vunnit eller förlorat af denna socialistiska rigtning, Herrar esthetici må afgöra detta. De skola utan tvifvel fördöma tendensromanen såsom konstverk betraktad, och de skola måhända hafva rätt från sin ståndpunkt. Vi vilja blott uppställa den frågan. Är den sociala romanen äfven i andra afseenden fördömlig? Då Eugene Sue skref sina Pariser-mysterier, upphödjes han af många ända till skyarne, under