Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1849, sida 1

1— Hvarför gaf ej ödet åt menniskorna en evig ungdom, en evig förmåga att njuta sällheten? Hvarför skall det taga slut, detta lif, hvars bana smyger sig öfver rosor? ... Det är en skön dikt, den der dikten om Lycksalighetens O. Ett odödligt lif bland de skönaste qvinnor, i den herrligaste natur... hvad kan man begära bättre?TIdealisterna och herrar Esthetici skola med en min af förakt förklara, att jag icke begriper denna dikt, och de kunna hafva rätt från sin ståndpunkt; ... men jag är icke idealist, jag. Nej — jag skulle icke ens vilja vara det... Här afbröts grosshandlarens monolog. Någon närmade sig i det yttre rummet. Ändtligen! — mumlade grosshandlaren. — Nå, då får man veta hur saken aflupit. Grosshandlarens betjent och förtrogne inträdde nu med tysta, smygande steg. Det var en medelålders man närmare fyrtiotalet. Djupt invigd i sin husbondes mysterier kunde han taga sig temligen stora friheter, : utan fruktan att blifva sin tjenst förlustig, Lika samvetslös och skurkaktig, som hans herre, var han ett villigt verktyg vid alla de företag, som skydde ljuset. Han var grosshandlarens kopplare . . . han var den som banade vägen till alla de brottsliga förbindelser, dem hans herre ingick.