Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1849, sida 1

— ———————————————— i sina rättigheter, reste sig, i början ingalunda för att lösslita sig från Habsburgarnes välde, utan blott för att upprätthålla besvurna lagars helgd, och — då underbandlingarne ingenting uträttade — med vapen i hand tilltvinga sig sin politiska frih et, icke allenast på papperet, ntan i verkligheten. Det var sålunda en hel nation, höga och låga, fattiga och rika, det var ett kelt folk, som enhälligt och såsom en man grep till svärdet, eldadt af en enthusiasm, hvartill historien knappast kan framvisa ett motstycke, lifvadt af en patriotism, som förde hvarje individ in på sjelfuppoffringens, hjeltemodets och försakelsens bana. Och för hvad kämpade denna nation, detta ädla ridderliga folk? Hvad var det för en ide, som besjälade detsamma, och som i samma leder förenade den rike och högtförnäme magnaten med den fattige, förut undertryckte bonden, som kom hela parlamentet att högtidligt och med händerna sträckte mot höjden framstorma sitt bifall till den demokratiske talarens glödande framställning? Då Kossuth i Ungerska nationalförsamlingen utbrast: I fäderneslandets namn, fordrar jag, att enhvar, som älskar sitt fäderneslands sjelfständighet och i hvars bröst blott en gnista af Ungersk anda bor, af alla krafter söker bidraga till landets försvar, hopsamlar skaror af krigare och öfvar dem i vapen, hvad var det väl då för en id, som, beherrskande hela samlingen, förmådde den att svara med enhälliga bifallsrop? Var denna id6 den lumpna egennyttans, vinningslystnadens, maktbegärets? Var den upprunnen på de enskilda interessenas och egoismens mark? Eller var det blott den hänförande makten af talarens ord, som enthusiasmerade alla? ... Nej, — intet af detta. Det var den gudomliga ide, som evigt lefver i hvarje friboren mans bröst, .. den ide, som icke kan qväfvas, emedan den är medfödd, likasom anlaget; den ide slutligen, som, i stället för att hafva sin grund i de enskilda interessena, tvertom fordrar uppoffringen af alla dylika, fordrar lif och blod af sina försvarare, .... det var fosterlandskärlekens och frihetens idee. Denna idee kan missbrukas — vi medgifva det. Skickliga och ärelystna demagoger kunna begagna densamma såsom en håäfstång för sitt eget maktbegär; de kunna, sedan de med denna häfstång satt massorna i rörelse, missleda dem, förföra dem till grymhet, öfvervåld och förtryckande af främmande nationaliteter: — men vi hemställa till hvar och en, som följt med händelserna i Ungern, om en sådan beskyllning kan göras de män, hvilka hittills stått i spetsen för denna nation? Icke ens det hätskaste partihat vågar kasta en dylik skugga på den ädle Kossuths namn. Vi hafva ingenstädes bört honom anklagas för att vara ledd af enskild ärelystnad, och om de senaste tilldragelserna bekräfta sig, så torde detta mer än något annat vederlägga en dylik anklagelse. För hvad kämpade sålunda Ungrarne? Vi upprepa denna fråga. Icke kämpade de af äreeller vinningslystnad. Nej, de hade inga materiella fördelar att vinna, men allt att förlora, då striden fördes i deras eget land och krigets åskor förhärjande körde öfver deras egna tegar. Icke kämpade de i hopp att undertrycka de öfriga naI tionaliteterna inom kejsardömet, ty de visste mer