Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1849, sida 1

(Insändt.) Om Masa-orden. Bland tänkande medborgare är ej mer än en tanke om ordnar, nemligen den, att de aldrig borde finnas till. Iandlingarne äro de bästa tecknen. Några andra utmärkelser behöfvas icke. Fåfänga, rangsjuka, barnslig äregirighet utvecklas genom ordensväsendet mera, än sannt medborgerliga dygder. Men antag, att ordnar, såsom ett nödvändigt och oundvikligt ondt, tillsvidare skola finnas; och betrakta, huru de, nej, vi fråge endast, huru en af dem, Wasa-orden utdelas! Hvilken af alla, som nu lefva, känner en bonde, som fått denna orden sig tilldelad? Och dock är orden hufvudsakligast bestämd till uppmuntran för förtjenster inom landtbruket. Äro då svenska allmogens Darn så dåliga landtbrukare; är det endast herrar, som besitta hemligheterna i landtbrukskonsten; finnas inga bönder, som utdikat träsk och sjöar, odlat mossar, upplagt stenmurar, gjort ofruktbara fält och kullar fruktbärande? Utan tvifvel ganska många. Nästan inom hvarje socken, åtminstone härad i vårt land, finnes en bonde, som är allmänt känd och utmärkt, som en skicklig åkerbrukare eller odlare. Hvarför får han då ej Wasaorden? Derföre, att han ej är herre. Han får i stället en liten silfverpenning, på hvars ena sida en bonde går och plöjer och på den andra står tecknadt: kommande skördar mödornas lön. ) Denna utmärkelse kan vara nog för honom. Men Wasaorden är alldeles för mycket. Den är bestämd för herremän. Hvilket är då bondens enda fel, som förhindrar honom ifrån, att benådas med denna utmärkelse? Allenast det, att han ej är herre, prest, löjtnant, eller h:r patron. Och dock är det just herreskapet, som man minst värderar hos bonden. Låge nu någon verklig ära i Wasaorden, så är det ju klart, att en utmärkt landtbrukare bland allmogen, först och främst, för att vinna denna ära, skulle eftersträfva herretiteln, hvarförutan man nästan exempellöst funnit, att besagda orden ) Dylika penningar plägade Carl Johan äfven utdela åt dem, som mörka höstoch vinteraftnar ridande med facklor upplyste mörkret å de vägar, som han under sina resor passerade.