Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1849, sida 1

jfverflöd på utländska varor m. m.; såväl de jelfve, som hvarje annan lefvande varelse, välja indå öfverflödet framför bristen, den mindre depensen före den större, och skulle man i en stad, vore det ock sjelfva Norrköping, inrätta 2:ne försäljningsplatser, t. ex. 2:ne torg, på hvilka å det ena idel utländska förnödenhetsvaror, såsom smör, fläsk, kött, ost, ylle-och bomullsväfnader m. m., efter att hafva dragit en lindrig tull af 5 a 10 procent, och å det andra endast samma slags inhemska artiklar till nuvarande priser försåldes, så skulle man snart finna, att den utländska marknaden blefve den enda anlitade, ända till dess de inhemska produkterne i godhet och pris blefvo den förre jenmlike. Detta skulle med all säkerhet inträffa äfven om hela stadens befolkning uteslutande bestode af prohibitionister, och vi rekommendere försöket, hvilket ju icke kan vara så vådligt att probera för endast ett par veckor på året under den korta tiden emellan 2:ne riksdagar. Fördyringseller rättare svält-systemet, hitintills lofsordadt och uppehållet af okunnigheten och irriga begrepp i statsekonomien, torde icke heller nu längre kunna bålla stånd emot det sunda förnuft, som uppenbarar sig i engelsmännens nya, upphöjda handelspolitik. Den otroligt stora och hastigt verkande nedsättning i numerären af brottslingar och fattigpersonal jemte den lika hastiga tillökning i alla industrigrenar, som i detta land följde på införandet af det liberala tullsystemet, äro sakta, som omöjligen kunna förbises af andra länders styrelser; dessa kunna numera icke, utan att på samma gång erkänna sig blinda eller sofvande, förebära okunnighet om hvilkendera tull-lagen, den liberala eller den prohibitiva, d. v. s. regimen för öfverslöd eller regimen för brist, är den för landet gagneligaste, utan det gäller numera endast huruvida regeringen, sedan den icke kan taga miste om rätta vägen, i händelse den har vilja, äfven tilltror sig ega nog styrka att densamma beträda och allvarsamt fullfölja. Hvad de respektive styrelserna öfver Spanien och Sverige beträffar, så utvisa deras tillgöranden i handelslagstiftningen under sednare tider mindre brist på god vilja, än på allvar och kraft I att densamma göra gällande. Svaghet hos den förra och antingen misstroende till egna krafter eller ock vacklande i öfvertygelse om sanningen af hvad den hos ständerna sjelf föreslagit hos den sednare, äro framstående orsaker till att begge ländernas tulltaxor intill våra dagar bibehållit sin all industri förlamande prohibitiva natur. Till stöd för sanningen af detta resonnement beböfver man endast åberopa spanska regeringens oupphörliga fejder med sina cataloniska manufakturister och lurendrejeriband, bombardementerna af dess förnämsta fabriksstad Barcellona m. m., så snart någon mildring i det stränga tullsystemet ifrågakommit; samt svenska regeringens framställningar till rikets ständer 1840 och 1847 om nödvändigheten af en liberalare tull-lagstiftning, utan att samma åsigter sedermera vid någondera af dessa riksmöten genomfördes och gjordes gällande, ehuru lätt sådant ofelbart varit, i händelse regeringen sjelf fortfarande varit så fullt öfvertygad om nödvändigAAHAAAHAAA — —