a C6F54å MIVYL den andra at nyssbemalte möjligheter, nemligen en hederlig kapitulation med förgätande af hvad som skett och med en säker borgen för en bättre framtid. Herr Drouyn de Lhuys lofvade att söka stämma den franska diplomatiken till fördel för denna tanka. Venedig böjde tyst ned sitt hufvud: det gick in på den smärtsamma uppoffringen af sina käraste rättigheter; det kastade ånyo ett täckelse öfver bilden af ett fritt och sjelfständigt fädernesland, öfvergaf tanken på sin framtida makt och anseende, sina förhoppningar om att ånyo se rörelse och lif återvända till dess ödsliga laguner. Det gjorde allt detta efter en hjeltemodigt förlängd strid, efter en revolution, som var fri från hvarje öfverdrift; gjorde det, omgifvet af hela det deltagande Europa, mera försvaradt af sitt mod, än af sina fästningsverk; men Österrike ville icke eller gå in på detta vilkor. Det fordrade oinskränkt underkastelse. Österrike vägrar hvarje eftergift, hvarje löfte om en fri författning. Det lyssnar icke till hvad de andra makternas representanter i vänskaplig väg, rörande Venedigs blifvande öde, hafva att andraga. Det vägrar tillochmed att underhandla. Ensamt vill det bestämma vilkoren för den upproriska stadens nutid och framtid, och hurudana äro dessa vilkor? Äro de menskliga, antagliga, uthärdeliga? Österrike, som i allt vill följa blott sin egen mening, — månne det i sina mått och steg mot Venedig skall ådagalägga åtminstone något ädelmod? Skall det icke snarare tvinga den olyckliga staden att välja emellan vanära och Ått gifva sig på nåd och onåd, utan några vilkor; att betunga folket med en skuld, under hvars börda det ovilkorligt måste duka under ; att ur staden utan några hjelpmedel i landsflykt bortjaga 5,000 husfäder med deras familjer ; att bland stadens förnämsta innevånare utvälja 40 offer, som icke skulle hafva någon delaktighet i amnestien; att inom sambället organisera en militärdespotism, utan tyglar och utan gränsor, med ett ständigt och oinskränkt belägringstillstånd, beledsagadt af dagliga afrättningar och godtyckliga pålagor — se sådana voro och äro ännu Österrikes vilkor!!! Sålunda straffar det ett folk, som begagnade sig af ett gynnande ögonblick, af Italiens dåvarande ställning, för att minnas sin tillI varo och vilja vara fritt! Venedig kan icke gå in på dessa vilkor, och stadens innevånare hafva beslutat att hellre begrafva sig under dess ruiner, än underteckna desamma. Frankrike, det civiliserade Europa, kunna de väl tillstädja att sådana vilkor varda dem påtvingade? Finnes det då numera ingen förening, ingen gemensamhet mellan folken? Finnes det då, utom de sekundära rättigheter, som gamla traktater eller nya segrar kunna gifva, icke afven eviga, på rättvisa och mensklighet grundade fordringar? Gifves det då icke okränkbara, heliga grundsatser, i stöd af hvilka ett kraftigt, värdigt och frihetsälskande folk kan räddas från förderf och undergång? ... Jag vet, hvad politiken svarar: Vi hafva blott ett af de tu att välja: antingen att låta Österrike handla, låta det bruka och missbruka sin seger, eller att förklara det krig. Politiken bäfvar tillbaka för detta sistnämnda alternativ och måhända har den rätt deri. Enligt min öfvertygelse kan jag dock ej tro annat, än att, under vissa vilkor, det för det franska inflytandets verksamhet skulle gifvas en medelväg att förekomma den blodsutgjutelse och det förderf, som hota det olyckliga Venedig och dess innevånare. Man är stark och kan göra sin stänma gallande, när man, fri från hvarje egennyttigt interesse, uppträder såsom den svages och förtrycktes försvarare. Det är en rol, som är Frankrike värdig; den är äfven, så vidt jag kan finna, värdig Storbritannien och dess frisinnade folk. Om båda dessa makter i en sak, såädan som den ifrågavarande, handlade i full öfverensstämmelse med hvarandra; månne väl Österrike