Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1849, sida 2

som du, Ingeborg, då öfverhopa de henne med smicker, de hviska giftiga ord i hennes öra, de sresta henne, som djefvulen frestar menniskorna, med gods och guld; ... och om de lyckas, om hon lyssnar till dem, då skratta de triumferande. ... Och den stackars flickan, som lät dåra sig af dem ... hon är i och med detsamma förlorad. ... Hennes lif är invigdt åt vanäran, eländet och förbannelsen. ... Hon är olyckligare i sitt öfverflöd än de eländiga varelser, som hungra till döds på gatan utan hus och hem .. och då hon vaknar upp ur de drömmar, hvari fåfängan och begäret insöft henne, skall hon förgäfves gråta blodiga tårar af ånger... ty en gång fallen gifves för henne ingen återvändo. ... Du talar rysligt, Frans — sade den unga flickan bleknande i det bon tryckte sig närmare intill honom; — du skrämer mig ... Ja — fortfor den unge mannen liksom för sig sjelf -— sådane äro de, dessa herrar med sina fina kläder, sitt artiga och belefvade skick .... dessa hyggliga kavaljerer, som hafva friskt upp med pengar. ... Men jag fördömer dem dock icke. ... De veta ej, de tänka ej på hur mycket ondt de göra, hur många tårar de utpressa. ... Deras bjertan äro i grunden icke elaka eller förderfvade. ... De äro blott smittade af detta hejdlösa lättsinne, som efterträdt de gamla goda tidernas sedlighet och gudsfruktan. ... De