Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1849, sida 2

att det sanna frihetsbehreypet står att väl förene med den sans och den hållning, hvilka böra utmårka hvarje räåttskaf ens krigsman.K. M. visste bättre, än Tiden, att K. M. icke kunde befalla officerarne att icke besöka reformsällskaper; hvadan också det peyronska handbrefvet, hur hopsnodt det än var, likväl icke innehöll ett ord om en sådan befallning, utan blott några fraser om K. M:s ledsnad, hans tro och åsigter, samt en önskan, att aden väpnade makten icke måtte ställa sig i spetsen, m. m. Det högljudda, kolossala missnöje och det tysta löje, detta underligt tänkta, vidunderligt uttryckta hand-bref åstadkom i hela landet, föranledde också, att det nära nog desavuerades, och fick man snart från högt sinspirerade personer höra öfverallt förklaras (vi minnas ej rätt, om icke äfven offentligen), att K. M:s mening visst icke var att hindra militärer att deltaga i reformsällskaper, blott att icke sätta sig i spetsen, att icke spela rollen af agitatorer, på det att icke öfrige medborgare skulle tro, att de gjorde det på befallning, och att K. M. genom aden väpnade makten ville inverka i frågan, o. s. v. Man tycktes å högsta ort ingenting högre önska, än att handbrefvet måtte glömmas. Man låtsade också, som om det aldrig funnits till, och notoriskt är, att så väl II. M. Konungen som hans rådgifvare till en tid med ingenting mindre än ovilja omfattat officerare, som sedermera deltogo i Stockholms reformsällskap; äfvensom att H. M. i mycket nådiga ordalag besvarade en deputation från detta sällskap, i hvilket flere officerare deltogo, och hvilken deputation, om vi ej missminna oss, t. o. m. anfördes af tjenstemän. Visserligen är det icke omöjligt, att vinden sedan återigen vändt sig; men tjenstei — — — —