Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1849, sida 1

Han lyssnar och hör, hur Edith lofvar att gå in på en skiljsmessa från sin man, för att kunna få återvända till sin mor, som endast på detta vilkor vill förlåta henne. Trolösa qvinna — ropar Helmer, i det han störtar in — jag skall sjelf återföra dig till det hem, du öfvergifvit .. Men ännu en gång försonas de båda makarne, sedan Edith med blodiga tårar på knä tiggt om sin makes förlåtelse. Ett ljufvare band kommer att sammanknyta deras hjertan fastare. Edith blir mor. Nu framstår sålunda den unga qvinnan i det sista skiftet af sitt lif — modrens. Jag vill förvärfva alla dygder — har hon i sin ånger lofvat — för att lära dem åt mitt barn. Och hon håller ord ... Det är nu slut med den vpyckfalla qvinnan, och i stället framstår bär den ömma, älskliga, genom lidanden och motgångar förädlade makan och modren. Bdith är nu ett mönster för husmödrar. Helmers blifva mycket fattiga, ty på någon försoning med hofrättsrådinnan har ej varit att tänka. De nödgas derföre försörja sig med sina händers arbete .. och Edith, den stolta Edith, nödgas bo i en eländig koja vid Urväders-gränd i Stockholm. Det är upplyftande att läsa dessa skildringar, tecknade med en varm Och saftig pensel. De båda makarnes inbördes kärlek, renad och förädlad genom motgången, deras tåla— mod under förödmjukelser och försakelser af alla slag, deras förtröstan och hopp till Försynen ... allt detta är skildradt så, att man icke vet hvilka man mest skall beundra, författarinnan eller de personer hon tecknar. Det är en ljuf, en försonande tanke, som ligger till grund för det hela. Man känner sig nöjd med verlden och menniskorna, då man läst slutet af denna roman; och sjelfva upplösningen, den förskjutna dotterns försoning med sin mor, är af en rörande effekt. Vi hafva hittills endast sysselsatt oss med de båda hufvudpersonerna i berättelsen. Hvad bipersonerna beträffar, så äro åtskilliga af dessa mästerligt hållna. Farbror Janne torde söka sitt motstycke inom hela den svenska litteraturen och mamsell Octavie, den förälskade guvernanten, är en förträfflig typ, likasom ryttmästare v. Linden, denne charlatan, hvars usla och föraktliga karakter från början till slut är skildrad med den strängaste konseqvens. Deremot synes oss Olga, Ediths yngre syster, mindre lyckad. Hennes omvändelse är också allt för brådstörtad, och, som det vill tyckas, icke fullt motiverad af händelserna. — Grefve T., grosshandlaren Mörnburg, mamsell Berndtson m. fl. äro alla flyktigt tecknade och utan något i berättelser särdeles ingripande interesse. Total-omdömet om detta arbete af fru C. måst blifva, att man genomläser det med stigande interesse och lägger det ifrån sig med en känsla a förnöjelse och belåtenhet. — En hvar bör finne nöje i denna bok, hvilken vi dock synnerligas rekommendera alla nyckfalla qvinnor till genomllsning och betraktande. —X! SE NERE SEAN ERA