bar blott kunnat vara en olycka för konstitutionens och frihetens sak. Men huru beklagansvärd denna händelse än var, så är det dock vår fulla öfvertygelse, att, om ett val stode öppet emellan ett fullständigt återinförande af den andliga maktens missbruk, och de olägenheter, som en demokratisk republik medför, det romerska folket ganska säkert skulle föredraga den sistnämnda statsformen.Vi kunna icke tänka oss något mera förhatligt än en magt, som är sanktionerad genom århundradens tillvaro och föregifver sig vara stödd på en gudomlig auktoritet, och likafullt visade sig mera godtycklig, mera oförsonlig, mera orättvis, än en revolutions diktatorer. Derföre drage vi ej eller i betänkande att påstå, att Mazzinis mest genomgripande åtgärder varit mindre skadlige för påfvens verldsliga makt, än dess egna agenters förvända och intoleranta förfarande. Frankrikes och de katholske makternes uttalade syftemål är att gifva hufvudet för den kyrka, de tillhöra, fasthet och oafhängighet; men statsmännen i dessa länder borde inse, att detta mål är oupphinneligt, sålänge det hvarken finnes enighet eller förtroende mellan påfven och det folk, han skall beherrska. Derest Pius IX icke har fasthet, urskiljningsförmåga och karaktersstyrka tillräckligt, för att skilja emellan de verkliga rättigheter, som han må hålla på, och de plumpa illusioner, som nästan fullständigt hafva begraft påfvedömet under dess ruiner, så skall han sjelf gitva sin myndighet banesåret.Man försäkrar, att han, efter sin Hegira eller flykt till Gacta, tror på en slags mirakulös inblandning af försynen i hans sak, och den oväntade mellankomsten af franska kanoner liknar verkligen något sådant. Men påfvarne kunna lika litet som andra suveräner lefva på ett öfvernaturligt sätt, och deras makt skall gå under, när de missbruka den. En fanatisk fiende af påfvemakten kunde ej önska något högre, än se denna makt återupprättad genom medel, som visa i hvilken grad dess natur är oförbätterlig och dess fall oundgängligt; och hvad oss angår, så kunna vi, trots den aktning, vi hysa för hufvudet för en så stor del af kristna kyrkan, i påfvens politik och planer icke finna något af den beskaffenhet, att det skulle kunna komma hans mest afgjorda motståndares förutsägelser på skam.Det italienska bladet Statuto— till färgen moderat — meddelar från Rom: Portföljerna ha blifvit erbjudna de ministrar, som sutto vid styret den 16 November. De hafva alla förklarat, att de blott ville emottaga dem under det vilkor, att grundlagen upprätthölles. Härpå han dock påfven icke velat gå in. Man säger nu, att kardinal Savelli, för ögonblicket kommissarie i Ancona, skall blifva inrikesminister, att den nuvarande finansministern Galli behåller sin befattning, och att justitsportföljen kommer att uppdragas åt en föga bekant advokat, Giansanti.Tillståndet i romerska provinserna skildras som odrägligt: arresteringar, landsförvisningar, exekutioner höra till ordningen för dagen. I Bologna hafva t. ex. flera af Garibaldis vänner och följeslagare blifvit skjutne, deribland munken U90 Bassi, en af Italiens störste talare, och kapten Livraghi. De dogo som män, värdigt den sak de försvarat. 1 fullständigheten af reaktionära åtgärder öfvergår imellertid ingen bland Hans Helighets vikarier erkebiskopen af Mitilene, Girolamo dAndrea, kommissarie i Viterbo och Umbrien. I en proklamation till folket i dessa provinser förklarar han, att han, för ordningens betryggande, vidtagit följande åtgärder: 1) Nationalgardet upplöses. 2) Klubbarne fortfara att vara stängda; hvarje politisk förening upplöses. 3) Det är förbjudet att samlas i större antal än 5 personer. Hvem som efter kl. 11 om aftonen visar sig på gatan utan bevislig och giltig orsak, straffas med 5 dagars fängelse och 2:dra gången med 1 månads. 4) Tryckfriheten är och förblir suspenderad. Allt hvad som utgifves underkastas censur. 5) Inga böcker eller tryckta saker, ineller utländska, kunna sättas i cirkulation utan den andliga öfverhetens eller polisens tillåtelse. Det samma gäller om konnarstick och