Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1849, sida 2

förnedring, sin vanära... hon tvingar tårarne tillbaka till deras källor ... och hennes skratt är högljudt, om också tvunget ... ty hon måste vara glad, om hon skall behaga, hon måste skämta och le, under det måhända döden sitter i hjerOch det finnes tusentals qvinnor, som föra ett sådant lif... tusentals olyckliga, förkastade varelser, invigda åt förbannelsen. Så länge de äro unga och vackra fjesas och smickras de... då deras skönhet är förbi, blifva de hånade, trampade, sparkade af de älskare, som öfvergifvit dem. ... Men vi återvända från reflexionerna till berättelsen... Vi skola så litet som möjligt äterkomma till de förra, men söka göra vår skildring sidan, att läsaren sjelf må kunna anställa betraktelserna. På en soffa i en af de dunkla gångarne vid Lorentzberg, satt den ifrågavarande aftonen ett ungt par, som hade dragit sig undan från detyra och stojande hvimlet kring karusellen. Af drägten syntes, att detta par tillhörde de arbetande klasserna, ehuruväl bådas kläder voro nätta, prydliga, nästan eleganta. Den rosenröda silkesschavletten undanskymde den unga flickans hår och panna, men hvad som syntes af ansigtet var stämpladt icke allenast af skönhetens, utan äfven af den renaste oskulds behag.