Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1849, sida 1

som rikt och fattigt. I bildning står den ena klassen icke särdeles långt framför den andra — och hvilken som i dygd och sedlighet har försteget, det vet allenast Gud. Men vi vilja icke fördömma verlden för dess dårskaper och fördomar. Vi vilja taga den sådan den är och tacka himlen att den icke är ännu sämre. Om de rikare damerna sålunda höllo sig undan från skådeplatsen för folknöjet, så var de eleganta kavaljerernas antal så mycket större. Götheborgs dandies, dessa fina, sprättiga kontorsherrar, med sina väl sittande promenadfrackar, sina prydliga skägg och sina stora löskragar, svärmade, likt fjärilar, kring de grupper af nymfer, som spatserade i allerna eller muntert skämtande flockade sig kring karusellen. Äfven dessa herrar firade sin fridag. Deras kontor voro stängda, de behöfde ej nu bry sin hjerna med dessa eviga riffror, hvilkas addering, subtrahering och multiplicering utgör deras trägna bestyr om hvardagarne — nej, de kunde nu i stället bry de sköna — de kunde vara glada, fria, muntra, skämtsamma — och de voro det äfven. Och hvem vill förtänka dem det? Icke ni åtminstone. Vi hafva intet skäl att bryta stafven öfver denna ungdom, ty den är icke sämre än någon annan. Den är i allmänhet hjertlig, glad, frikostig — måhända något slösande. Fastän den naturligtvis måste sakna mycket af den själslyftning, som