Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1849, sida 1

ifven sjelfva hålla sig tillbaka. Om ett stemannaklasserna att innefatta de minst redbara inom nationen, illustrerade af en eller annan talent, som likväl icke är bunden vid karakterens sjelfständighet. Det allvarsammare folket vänder sin håg ifrån statens tjenst och omfattar heldre andra yrken, som äro mindre beroende af godtyckligt herravälde, än tjenstemannabanan. Denna befolkas sedermera uteslutande med godtyckets kreatur och den åsyftade harmonien florerar för någon tid, till dess händelserna störta denna kombination. Man skall imellertid icke tro, att vi anse harmoni emellan styrelsen och tjenstemannakorpserna för något ondt. Öfverensstämmelsen dem emellan är tvärtom den största fördel för samhället och nödvändig för dess utveckling; men öfverensstämmelsen skall då grunda sig på en gemensam undergisvenhet för lagarne och icke utgå ifrån styrelsens despotiska herravälde öfver tjenstemännen. Om vi från dessa allmänna betraktelser vända oss till förhållanderna inom vårt eget fädernesland, finna vi, att den öppna och sjelfständiga karakter, som tillhörer nordens folk, äfven i afseende på statens tjenstemän lemnar garanti emot godtyckligt förtryck samt sjenstemännens förvandling till blotta verktyg åt regeringen. Genom rikets fordna förbindelser med Tyskland, genom de många inflyttningarne från sydligare länder, genom regenter, som inkommit från andra riken, har väl Svenska nationaliteten blifvit utsatt för hvarjehanda fremmande förförelser; men oaktadt den skada de på ett och annat ställe utöfvat, hafva de likväl ej förmått att om —stämma folkets karakter, icke förmått att förvandla det nordiska allvaret till intrigernas karakterslösa lycksökeri, och de enskilta undantag från detta förhållande, hvilka man någon gång förmärkt, hafva framkallat den lifligaste ovilja hos nationen. Då vi anse statens tjenstemäns medborgerliga sjelfständighet vara ett nödvändigt tillbehör för den konstitutionela monarkien; då vi prisa Svenska nationalkarakteren, såsom en säker grund för denna sjelfständighet, få vi likväl icke underlåta att förklara, det en del embetsmän äro i följd af sina befattningar i ett sådant förhållande till regeringsmakten och regeringens system, att de böra stå och falla med detta. Detta förhållande inträffar på flera af de högre förtroende-embetsmännen, hvilka endast äro att anse för grenar, utvuxna från den ministeriella stammen. Af dessa embetsmän fordra vi icke någon sjelfständig politisk ställning emot regeringen; tvärtom, vi skulle anse sådant vara en inre och skadlig splittring i styrelsen. Med vår regering inträffar imellertid det egna förhållandet, att den åtminstone under första tiden efter år 1844 äfven tillåtit sina högsta förtroende-embetsmän offentligen uppträda i opposition emot regeringen, utan att man förmärkt, det sådant blifvit i ringaste mån motverkadt. Man skulle kunnat taga detta för bevis på en öfverdrifven liberalit samt moderation vid be. dömandet af andras öfvertygelse, om icke andra händelser utvisat, att man icke i allmänhet med A — —ö 2 — sådant system hinner att utbildas, komma slutligen tjen