Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1849, sida 1

och man tänker blott på att roa sig, på att skaffa sig plats i en af vagnarne med sin käresta och vid musikens muntra och lifvande toner flyga hän i en hvirflande fart. Karusellen liknar lyckans hjul, som svänger om än med den ene och än med den andre. Man känner sig stolt som en prins, man tycker sig ila en hel verld af lycksalighet till mötes, — ögat strålar, kinderna blossa. Sannt är väl, att man icke kommer någonstädes, att man föres omkring i ett beständigt kretslopp, — men detta är ju äfven i det vanliga lifvet de lägre klassernas lott. Äfven ödets stora karusell för dem i en evig cirkel, och då deras tid är ute, så stadna de på samma punkt som de börjat; ty om det för dem gifves något framåtskridande, så måtte det åtminstone icke vara på denna sidan grafven. Den ifrågavarande aftonen hvimlade en större folksamling än vanligt i den vackra Lorentzbergsparken, eller skockade sig i massor kring karusellen. Man såg dock här ingalunda några damer ur de högre stånden, d. v. s. ur de rikare, ty hvarför skulle vi icke våga uttala, hvad hela verlden vet, att i Götheborg, likasom i de slesta större handelsstäder, är det endast rikedomen, som utgör den måttstock, enligt hvilken den medborgerliga förtjensten uppskattas. Man har här ingen annan aristokrati, än penningens. Bättre och sämre folk är här ungefär detsamma