Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1849, sida 1

vJa fall, fall — mumlade hon för sig sjelf — snart skola andra falla på — min graflDet är höst... sommaren är förbi ... rosens tid är ute. ... Bladen falla ... falla... falla ... vindarne förströ dem.... Mina rosor hafva äfven vissnat — fortfor Svanhilda, i det hon kastade en blick i spegeln. — Det är endast dödens liljor som återstä.... Men ännu en gång skola rosorna ... de förhärjade ... för en sekund återfödas på min kind, vid kärlekens sista kyss ... sedan skola de för evigt blekna ... vid dödens.... vMod ... Svanhilda ... mod! — du måste tömma kalken ... men väl dig! du skall icke tömma den ensam. Några ögonblick af smärta blott... och jag är fri... Den unga flickan uppsteg, fattade den nyss färdigknutna kransen och aflägsnade sig. Hon gick omkring byggningen åt den ena flygeln, tills hon upphunnit glasdörrarne, som förde till målningsgalleriet. Svankilda framtog en nyckel ur barmen, öppnade dörren och steg in. Detta rum var skiljdt från de öfriga genom en korridor, som förde till den nedra våningen af huset, en våning, hvilken, som vi veta, begagnades i hvardagslag. De rum åter, som upplätos vid högtidligare tillfällen, voro belägna i