Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1849, sida 1

L 1 —h bODODDrtw ——— — 3knfs E—k tog jag arbetet till genomläsning; min möda blef fullkomligt belönad, ty, utom några ark beskedliga fromlerier af det vanliga slaget, inneböll den äfven ett stycke pekoral på vers, ett verkligt mästerstycko i sin genre. Pekoralgenren räknar för närvarande i vårt kära fädernesland ett stort antal koryfeer, t. ex. herrarne Riis, J. P. Miller, N. P. Bäckman, författaren till -Svar på runorna till Oscars saga, m. fl. Den håller på att utbilda sig till en sjelfständig litteratur ; den skall öfverlefva både phosforismen och tegnerismen. Allmänheten tillegnar sig imellertid med begärlighet dess alster, läser och skrattar, skrattar af hjertans grund. Vi kunna också rätt väl behöfva att skratta en smula. Min Gud, här är ju så mycket nu för tiden att gråta åt; reaktionens möss hafva öfverallt krupit ur sina hål, Haynan begår gräsligheter, Louis Bonaparte ömkligheter, päfven gör sina trogna Romare till martyrer och låter herr Oudinot kanonisera dem, koleran företager en ny grand tour genom Europa, våra bröder Danskarne dragas vid näsan genom det tvetydiga quasi-stilleståndet i Schleswig, det gamla Götha Lejon hvilar, med öppna ögon sofver detv, men engång ......... Ack, hvilket spratt min fördömda politiska hjerna ändå kan spela mig! Jag sätter mig till att reproducera ett oskyldigt pekoral, men i stället förvillar jag mig bland Haynau och påfven och alla de der herrarne, dem necken besitte! Alltnog, jag återkommer till mitt påstående, att vi måste skratta, såvida vi icke vilja dö af kolera eller förargelse. Och poösien är tvifvelsutan ett af de verksammaste medlen till befordrandet af en sådan munterhet .... förstå sig, jag menar icke gäsp-, utan — skrattpoösien. Aftonbladet har redan med mycket bifall meddelat sin allmänhet ett par godbitar af denna slags poösi. ) Insändaren vågar således hoppas, att äfven hans lilla pekuliära fynd icke skall blifva ovälkommet för läsarne af Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning. Det är sannt, nedanstående pekoral utbärdar väl ej jemförelsen med den i Aftonbladet anförI da. En Bäckman står i alla fall lika mycket öfver en Böckman, som en Tegnr står öfver en Hollander eller en Kjellenberg (quis?) .... men läsaren må sjelf döma, om den ej det oaktadt har billiga anspråk på offentlighet. Dess blomster äro plockade, icke på parnassen, utan på Zion; de besitta derföre, om intet annat, åtminstone nyhetens behag. Herr Böckman begagnar sig af ett högst mustigt bildspråk, hvilket troligtvis icke ens hos österländningarne haft något motsvarande, och hans makalösa interpunktion torde göra epok i språkvetenskapens historia. Men vi skola låta skalden sjelf tala, vi skola låta denna Davids-nyckelharpa klinga på sin egen behagliga melodi. Författaren börjar sitt poem med följande alltför roliga utgjutelse: x) Pekoral-Blomster, utdrag af N. P. Bäckmans Lyriska Dikter, (se Stockholms Aftonblad för 1849, n:r 44 och 46.