Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1849, sida 1

lösa, ryckte imellertid Windischgrätz fram med mycken försigtighet och under utomordentliga förberedelser. Först 10 dygn efter att han gått öfver gränsen, besatte han den öppna staden Pressburg, hvilken ryktet förkunnat vara starkt barrikaderad, och mot slutet af December intog han fästningen Raab, efter en icke obetydlig seger vid Koszyce och (efter all sannolikhet) ett icke obetydligt nederlag under Raabs murar. Han förfor med största stränghet, å ena sidan mot sina egna soldater, bland hvilka ban höll den allvarligaste manstukt, och å andra sidan mot Ungrarne, hvilka han på det mest barbariska sätt behandlade såsom rebeller. Alla, ungerska adelsmän tillhöriga, egendomar blefvo konfiskerade eller ödelagda; innevånarne i de trakter, der man icke gick hans önskningar till mötes, blefvo i massa bortsläpade till Tyskland; och de städer, som gjorde honom motstånd, blefvo jemnade med jorden. Häraf låter det sig förklara, hvarföre Magyarerne icke gjorde något försök att försvara Ofen och Pesth. Kossuth, Pazmandy och Pulszky, öfvergåfvo, tillika med riksförsamlingen, vid Österrikarnes annalkande hufvudstaden och togo den helige Stephans krona, Ungerns nationalpalladium, med aig till Debreczin. — De hade förut protesterat emot thronförändringen, dels emedan den hade egt rum utan Ungerns hörande, dels emedan den ungerska grundlagen stadgar, att ingen konung, som ej fyllt 20 år, får uppstiga på Ungerns thron och regera utan förmyndare. — Den 5:te Januari 1849 tågade sålunda Windischgrätz utan motetånd in i Ofen, och hela landet söder och vester om Donau befann sig alltså i hans våld. Blott genom de slovakiska bergspassen underhöllo Magyarerne förbindelsen med klippfästningen Leopoldstadt och tillfogade ofta, medelst ströftsg derifrån, fienden rätt kännbara förluster. Allt ifrån denna tidpunkt råder mycken osäkerhet rörande tillförlitligheten af uppgifterna om krigsoperationerna i Ungern. Enligt de österrikiska segerbulletinerne voro Kossuth, Meszaroa, Görgeyv, Perezel, Bem, ja, stundom hela ungerska arm6en, gång efter annan ihjälslagna, ömsom af Österrikarne, ömsom af Magyarernes vvälsinnade landsmän; derpå åter fångne, flyktade, och åter öfvergångne till den osegerrikar kejserliga hären, bittert ängrande sitt skändliga uppror, o. s. v. Å andra sidan åter utspridde Magyarernes vänner i Tyskland de mest öfverdrifna berättelser om Ungrarnes segrar: att den österrikiska armåen der och der, då och då, blifvit totalt förstörd; att den och den fästningen blifvit intagen; att den och den folkstammen gjort gemensam sak med Magyarerne, m. fl. dylika historier. Genom att jemföra de trovärdigaste af de berättelser från ungerska krigsskådeplatsen, hvilka vid ifrågavarande tidpunkt ingingo, kan man dock erhålla ett ungefärligt begrepp om händelsernas gång under de första månaderna af innev. år. Ungrarnes hufvudsäte var Debreczin, hvarifrån de i norr kunde stödja sig på Komorn och sålunda afskära förbindelsen mellan de begge österrikiska arm6erna. I vester skyddades de af Theiss, som om vintern är mycket sStrid och svår att passera. När floden så tillät, höllo de äfven dess högra strand besatt och tillHHAHA —