Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1849, sida 1

Emedlertid afbidade Theodor och hans båda vänner med stigande otålighet Svanhildas ankomst. Af fruktan att något ljud skulle kunna hinna ned till de tre äfventyrarne vid stranden, vågade de endast samtala hviskande. Ändtligen hördes röster af tvenne samtalande fruntimmer, som närmade sig på gångstigen genom parken. lkheodors hjerta klappade våldsamt. ... Han hade igenkänt Svanhildas röst och lyssnade med uppmärksamhet, för att höra hvad hon sade. Aurore — sade Svanhilda, i det hon steg in i grottan — sätt ned harpan och lemna mig sedan ensam, Gå och lägg dig som vanligt. Men blif icke för länge ute, fröken — hördes Aurore svara. — Jag tycker att nattluften är kylig. . .. Om ni blefve sjuklv Gör som jag säger — återtog Svanhilda. — Jag vill vara allena.... Aurore svarade ej, men de tre lyssnarne förstodo att hon aflägsnade sig. Allena — fortfor Svanhilda för sig sjelf — allena med min harpa och min — smärta. ... Lifvets verldshaf — säger en skald — är fullt af vidunder. . .. Tonerna äro blåa böljor, som öfverhölja de misssostren....