fogade genom öfverraskningar Österrikarne ganska betydliga nederlag, t. ex. i början af Februari vid Szolnok, hvarom de Wienska bulletinerna iakttogo en ganska misstänkt tystnad. Längre fram, då den starka isgången gjorde ett möjligtvis inträffande återtåg vådligt, öfvergåfvo de den vestra stranden af Theiss, men gjorde det dock, förmedelst sin oaflåtliga uppmärksamhet och sitt vidt utgrenade spionsystem, för fienden omöjligt att komma öfver floden. Den österrikiska armåcen, som under loppet af vintern vuxit till 120,000 man, opererade i tvenne afdelningar, den större under Windischgrätz emot norr, gent emot den ungerska hufvudstyrkan, som betäckte Debreczin, och den mindre under Jellachich vid Szegådin, hvilken hade till syftemål att sätta sig i förbindelse med Raizerne, en plan, som dock misslyckades, emedan Raizerne hyste lika liten sympathi för Kroater och Österrikare, som för Magyarer. De blefvo dessutom hållna i tygeln af desse sistnämnde, hvilkas alltjemt i styrka tilltagande arms koncentrerade sig mellan Theiss och Siebenbärgska gränsen. Serbierne höllo ända till i Mars, under VYorghi Stratomirovics, blott landet mellan Donau och Maros besatt och försvarade detsamma mot begge de krigförande makterna. Men den Österrikiska regeringen förlamade och splittrade deras krafter genom att emot slutet af nyssnämnde månad afsätta Stratimirovics och i hans ställe sätta Österrikaren Mayerkofer. — I Siebenbirgen hade Bem med nya friska trupper banat sig väg och besatt Klausenburg; men general Schlick lockade honom dock ut derifrån förmedelst ett infall i Ungern genom Bukowina. Efter en batalj vid Kaschau, i hvilken Bem tyckes hafva legat under, drog han sig ånyo tillbaka till Siebenbiärgen, der han så plötsligt öfverraskade Puckner, att denne, för att skydda sig, måste kalla Ryssarne till hjelp och öfverlemna åt dem Kronstadt och Herrmanstadt, under det att vid samma tid den ryska hären i Wallachiet, omkring 70,000 man stark, närmade sig gränsen, för att vid första skeende uppmaning från österrikiska sidan gå öfver densamma. I Mars tycktes kriget i början taga en för Ungrarne ofördelaktig vändning. Bem led åtskilliga mindre nederlag i Siebenbirgen, och Windischgrätz bröt upp ifrån Ofen ungefär vid samma tid som Dembinski med den ungerska hären gick öfver Theiss. De båda härarne sammandrabbade vid Kapolna, der Magxarerne ledo ett så svärt nederlag, att Windischgrätz kunde verkställa sin förening med Schlick, som efter Bems misslyckade tåg emot honom hade opererat i Karpatherne. Likväl lyckades det icke Win dischgrätz att komma öfver Theiss, och han vågade icke eller, af fruktan för att blotta Jellachich, att angripa Magyarerne i de nordliga bergstrakterna. Men alla dessa Ungrarnes missöden hade snart en öfvergång. Samtidigt med Dembinski hade Görgey gått öfver Theiss och hotade helt plötsligt Osen. Härigenom nödgade han den Österrikiske härföraren att afstå från anfallet på Theiss och ila tillbaka för att betäcka de af honom i hufvudstaden hopade stora förråd af proviant och krigsförnödenheter. Men Görgey var redan borta och hördes icke af förr, än han ånyo lika plötsligt genom de slovakiska bergspassen bröt fram i afsigt att undsätta Komorn. Ehuru han icke med sin ringa styrka kunde förmå Österrikarne att upphäfva belägringen, vann han dock sitt hufvudändamål, nemligen att ånyo draga den österrikiska arm6en från Theiss. Vid samma tidpunkt började Raizerne och Kroaterne att i ett energiskt språk protestera emot allt införlifvande med Österrike och följakteligen allt mera att närma sig Ungrarne. Härigenom beröfvades den kejserliga armåen de förstärkningar, som förut frivilligt hade stött till densamma från Kroatien, och Jellachich blef tillochmed i slutet af Mars angripen och slagen af Raizerne. Hans ställning var mycket farlig, alldenstund Vetter och Damianics nästan höllo honom innesluten med en styrka af nära 40,000 man. Bem erhöll äfven förstärkning och tillintetgjorde i slutet af Mars under ett vidunderligt skyndsamt fälttåg hela