Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1849, sida 1

— ———,xr ——— )ster. Med Wiens undergång försvann Slaveres sista hopp om sjelfständighet. Hvad de nunera kunde hoppas var för det första blott den större sociala frihet, som kunde blifva dem till lel, om det lyckades Ungern att försvara sin oafhängighet och, efter segern, genom ett moraliskt tvång bringa Österrike att förkasta det af dess regering ånyo vidtagna byråkratiska system, som måste qväfva hvarje fri folkutveckling. Det var alltså samma åsigt, som öfverallt i Europa samlar Polackarne under frihetens banår, hvilken äfven här förmådde en stor del Slaver att samla sig omkring Kossuth. De första följderna af underrättelserna från Wien voro, att Böhmarne och Gallizierne gynnat och understödt flera ungerska regementers rymning ur österrikisk tjenst, samt att hela nationalgardet i Vemberg, efter att hafva gjort sig till herre öfver staden, ilade sydvart, för att förena sig med den magyariska hären. Talrika polska emigranter, barrikadkämpar från Paris, Wien och Berlin infunno sig äfven, och tvenne utmärkte polske härförare, Bem, som varit hufvudman för det sednaste upproret i Wien och sedan genom en hemI lig flygt (i en likkista) undandragit sig Windischgrätz efterspaningar, samt Dembinski, de olycklige Polackarnes sista fältherre under 1831 års revolution, — erbjödo Kossuth sina tjenster och bidrogo, genom sina föredömen, jemte åtskilliga af dem utfärdade manifester, i hög grad att utplåna den mellan Slaver och Magyarer herrskande afunden. Stärkt genom detta tillopp af krigare, arbetade Kossuth med rastlös ifver på att skapa en regulier ungersk armå, som vore stark nog att emotstå och tillbakavisa hvarje anfall; men oaktadt finanserne under hans utmärkta ledning blifvit försatte i ett blomstrande skick, var han dock icke i stånd att tillvägabringa tillräcklig ammunition och vapen, emedan all tillförsel af dessa förnödenheter från utlandet var honom afskuren. Såsom repressalier härföre förbjöd Kossuth utförseln af alla lifsmedel till Wien och försatte icke allenast denna stad i stor nöd, utan försvårade äfven i högst betydlig mån sammandragandet af österrikiska trupper på gränsen. Jellachich och Auersperg försökte väl i början af November att genom ett infall i Ungern korsa denna hans strategiska plan; men då de derstädes fanno för sig en öfverlägsen, slagfärdig här, måste de draga sig tillbaka och åtnöja sig med att bevaka gränsen. I denna sin ställning blefvo de den 2:dre December, vid Bruck, öfverrumplade af Ungrarne och efter en kort strid kastade ännu längre tillbak: Allt detta var imellertid blott ett förspel till den stora frihetskampen. Samma dag, som bataljen vid Bruck egde rum, nedlade kejsar Ferdinand regeringen i sin brorson Franz Josephs händer och drog sig tillbaka till privatlifvet. Den svage fursten kände sig utan tvifvel besvärad af sina många brutna löften, och kunde väl icke gerna annat än på det högsta afsky sin oredlighet och trolöshet mot Ungrarne, hvilka för alltid beröfvat honom hans folks och nästan hela den civiliserade verldens aktning Den nye kejsaren, I hvars valspråk: Liribus unitis (med förenade krafter) nogsamt antydde det mål, han föresatt —