Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1849, sida 1

— —— ————— — — lika rang och hade sin egen lagstiftning; men kronan bevakade deras gemensamma interessen. Att våldsamt afsätta en dynasti, som innehade thronen, vore både dåraktigt och orättvist; men när den nu regerande linien utdör, gifves det måhända ett aldrig mer återkommande tillfälle att verkställa förbindelsen mellan stater, som redan sinsemellan äro så godt som identisierade. Hotade, såsom vi hafva sett, af Tyskland och hotade, eller åtminstone icke aflägset påtryckta af Ryssland, ligga de skandinaviska konungarikenas sanna lycka och sjelfständighet i en förening dem emellan. Det vore ömkligt, om de små lokala konslikter, i hvilka grannar så lätt råka med hvarandra, kunde göra dem blinda för de stora hotande farorna och komma dem att glömma sina verkligen farliga motståndare. Den i Jutland och Slesvig nu sednast utkämpade striden har mäktigt bidragit att väcka den skandinaviska sjelfkänslan. De trenne rikenas närbeslägtade spräk och seder, deras geografiska läge, deras mod till sjös, deras mogenhet för sjelfstyrelse allt detta och mera dylikt gör dem redan nu till ett folk, och det är blott såsom ett enda sådant som Svenskar, Norrmän och Danskar, under nuvarande europeiska förhållanden, kunna anses utgöra en betydlig makt; det är blott såsom ett folk de förmå besegra sina motståndare, hvilka just genom deras söndring blifvit fruktansvärda. Förlusten af Finland var för Sverige detsamma, som förlusten af Slesvig skulle blifva för Danmark.Vi göra dessa anmärkningar med den önskan, att de måtte befrämja ett interessant folks välfärd och, såsom det oss synes, på det mest verksamma och mest nationella sätt framkalla lösninningen af det invecklade danska thronföljdsproblemet. I vår tanka skulle norra Europas fred och civilisation i hög grad stärkas och göras varaktige derigenom, att man af två eller tre svaga stater bildade en stark. Ehuru 6 millioner menniskor, förenade genom sådana band, aldrig skulle kunna förnya Gustaf Adolfs och Carl XII:s företaganden, så skulle de dock, tillochmed hos de största makter, ingjuta aktning, synnerligast genom sitt läge och sin förenade styrka till sjös. Vi neka icke, att Storbritannnien och Frankrike hafva ett betydligt interesse i att befrämja grundläggandet af en sådan makt i norra Europa, hvilken, utan att hafva något skäl att vilja spela en äregirig rol i kontinentens angelägenheter, alltid skulle kasta en oafhängig makts vigt i vågskålen emot andra makters äregiriga planer och tillika kunna taga en icke obetydlig deliafgörandet af Europas öde under vissa kritiska tidsmomenter. Det är icke omöjligt, att en sådan sakernas ordning kommer att anbefallas dem, som derutinnan äro mest interesserade, af allmänna opinionen hos vänskapligt sinnade nationer. Om kalmareunionen då lefver upp igen, så blir de icke genom eröfring och intriger, utan genom all. männa opinionens seger, samt genom det stora gemensamma, nationella interesset i alla tre de skandinaviska konungarikena. —