storiner, som Wienerkabinettet, i fall förtröstan på hans seger, tillsändt honom, i Ungrarnes händer, och den nu förstärkta landtstormen under Perczel tog vid Barotfeld hela hans högra flygel under Roth och Philippovicz (7,500 man) till fånga. Han lät sig imellertid icke uppebålla. utan uppnådde, under ilmarscher och ständiga nederlag på arrieregardet, den österrikiska gränsen med lemningarne af sin här, knappast 13,000 man: Han närmade sig Wien. Då den österrikiske krigsministern Latour vid underrättelsen om Jellachichs nederlag beordrade en del af Wiens garnison att stöta till honom, satte sig borgrarne emot dessa truppers afmarsch, i känslan af att Magyarerne voro deras naturliga bundsförvandter mot det reaktionära parti, som nu hade tillvällat sig makten; ja de beredde Latour samma öde, som det, hvilket i Pesth drabbat Lamberg. Detta blef signalen till ett allmänt uppror i hufvudstaden. Kejsaren slygtade till Olmitz; riksdagen förklarade sig för permanent; tyghuset stormades, och kommendanten grefve Auersperg måste med garnisonen draga sig ut ur staden. Men få dagar derefter förenade han sig med Jellachich och förklarade Wien i belägringstillstånd. Furst Windsichgrätz erhöll i största hast order, att med den böhmiska hären marschera till Wien. Under vägen dämpade han ett uppror, som till Wienarnes fördel utbröt i Prag, och satte sig derefter med sin betydliga arme i rörelse mot hufvudstaden, utanför hvars murar han ankom den 18:de Oktober. Det skulle dock hafva blifvit honom svårt att förena sig med de begge andra härförarne, om Ungrarne och Wienarne i förening satt sig deremot; men ett olyckligt missförstånd om ställningen gjorde, att begge dessa partier höllo sig tillbaka. Bathyänyi hade genast efter det å Lamberg föröfvade mord nedlagt sitt embete och, under ögonskenlig lifsfara, flyktat till Wien. Kossuth ställde sig nu i spetsen för en säkerhetskommitte, som med otrolig skyndsamhet reste en landtstorm af omkring 100,000 man, befallte alla kommendanter i Ungern, vid lifvets förlust, att plantera den trefärgade nationalfanan, och lät kungöra, att alla Ungrare, som uppehöllo sig i utlandet (de uti Italien varande trupperne deri inberäknade) borde inom 15 dagar befinna sig inom Ungerns gränsor. Oaktadt alla dessa kraftåtgärder, dröjde dock Kossuth med att förklara kejsaren förlustig Ungerns krona. Dels vågade han det måhända icke, då han icke ännu med någon säkerhet kunde uppskatta sitt lands och sitt folks krafter, dels kastade han skulden för de reaktionära rörelserna mera på kejsarens rådgifvare, än på honom sjelf. Likväl erbjöd han Wienarne bistånd emot Jellachich, så vida de ville anmoda honom derom: derförutan hade det ju varit en krigsförklaring mot Österrike att öfverskrida gränsen. Det var dessutom mycket vådligt att taga ett sådant steg, alldenstund den österrikiske guvernören i Gallizien, af fruktan för Pohlackarnes ständigt vexande sympathi för Magyarerne, hade dragit till sig betydliga förstärkningar och skickat general Simonich in i den nordöstra delen af Ungern, hvarförutan vid samma tidpunkt Hammerstein från Mähren och Puchner från Siebenbiirgen hotade med ett infall (hvilket de dock icke vågade utföra). Men Wienarne hoppades ännu beständigt på en förikning mellan sig och kejsaren och ville icke genom ett så afgörande steg, som det, att kalla Ungrarne till bistånd, afskära sig all tillflygt till len kejserliga mildheten. Windischgrätz fick ålunda god tid på sig att verkställa sin föreing med Jellachich och Auersperg, hvarefter taden på alla sidor inneslöts. Nu, då allt var örloradt för Wienarne, gjorde Ungrarne ett anall på Jellachichs arm vid Schweichat (den ;0:nde Okt.), men måste efter en häftig artileristrid draga sig tillbaka, dels i följd af Wiearnes ljumhet i att understödja dem, dels måända äfven (åtminstone var det Bems öfvertyelse) i följd af förräderi bland officerarne. emnande Wien åt sitt öde, hvilket äfven näståföljande dag afgjordes, gick Kossuth genast llbaka till Ungern, förenade sig med 8000 Po—s— m m lj mm 0