Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1849, sida 1

Å er det stora, det oförlätliga felet, ja brottet! Se er anledningen till jemmern öfver den bedröfI iga företeelsenl Icke är det orättvisan emot hr Z., som väckt Åftonpostens bekymmer; icke eller fruktan, att len enstaka tilldragelsen skulle betaga dess sköebarn, det hvilande förslaget, byråkratiens och arnsens bevägenhet. Visst icke! Men nu är det så -asande, att man vet, huru systemet är. Nog veta både hr Dalman och hr Theorell, att regeringen både understödjer och lofvar tjenster it dem, som henne troget tjena — det hafva de vetat länge nog. Men nu blottas, att hon icke gifver tjenster åt dem, som icke tjena henne med annat, än att uppfylla sina pligter mot fosterlandet och det allmänna. Och det kan hafva sitt obehag för dem, som räkna på att få sådana, under en skenbar patriotisk verksamhet, sedan man likväl öfverlåtit sig åt de personella eller dynastiska, eller, låt vara, de administrativa interessena. Aj — aj! Detta är för vbedröfligt! För att finna, att denna förklaring af Astonpostens bedröfvelse är sann och oförställd, behöfver man blott fortfara att läsa vidare i Aftonpostens artikel. Se här, den ädla, fördragsamma, fosterländska andan deri! De radikales organer — eller, om man heldre vill, organernas radikaler — hafva hela tiden fört ett språk, så retsamt och närgånget, att utsigt till framgång för åtal visst icke saknats: men vederbörande hafva förbisett de insama publicistiska orgierna; och de hafva däruti gjort fullkomligen rätt. Detta är enda sättet att göra anfallen oskadliga. Likaså var det väl betänkt att icke lyssna till de konservatives snack om Örebromötets olaglighet, eller låtsa märka däras vinkar om åtgärder till dess förhindrande. Ingen ting är okiokare än att framhålla martyr-kronor åt skrikare; de ge dem en lyftning och betydenhet, som de aldrig lyckas vinna, om de lemnas alldeles omolesterade i sin framfart. De på erfarenhet och pröfning, på tanke bygda opinioner behålla snart nog öfverhanden, blott de fraser, som baseras endast på kortsynta tycken, på känsla, tillåtas att alldeles obehindradt flaxa sig trötta. Sådant behöfver blott att ha sin tid-, som man säger. ,Då vederbörande sålunda hittintills visat en synnerligen förståndig taktik emot det med reform-namn sig smyckande oväsendet, vore det bedröfligt, om denna klokhet skulle begynna tryta och utsigter visa sig till någon ting liknandd förföljelse och martyrdom för politiska opinioner eller för deltagande i reform-agitationen. IIvad denna och reform-sällskaperne och Örebro möte icke förmå, det skulle hr general v. Arbin eller någon desso lik möjligen kunna helt behändigt tillvägabringa, nemligen misstroende och motvilja, äfven hos tänkande personer, mot regeringens reform-förslag. Hvilket statsmanna-lugn; hvilken statsmannavishet! Huru väl passande är ej denna, ton, för de sig så kallande regeringens rännerr! Hvad den andas värdighet! Icke kan man deri uppsöka något sådant retsamt och närgånget mot folkpartiet, som det radikalerna tillåtit sig emot regeringen? Hvilket ädelmod, att då outsigt till framgång för åtal icke saknatsr, man ej ändock sanställt sådana, och att man ej låtit polisen inI bryta i reform-sällskapernas infama publiciStiska orgier! Hvilken nåd att ej förklara Örebro stad i belägringstillstånd (ty efter svensk lag kunI de eljest Örebromötet icke hindras) för det de konservative snackade om lagligheten af det utsatta reformmötets förhindrande! Huru tydligt visar sig icke allt detta för de på erfarenhet och pröfning, på tanke byggde opinionerv, med hvilka Aftonposten snart skall få öfverhanden, sengng3nn ————