Cråstarren börjar mogna. Det är nära nog löjligt att se, till hvilka olika opinionsyttringar den i vår tidning förekommande berättelse om kapten Zachrissons och generalmajoren v. Arbins samtal, m. m. föranledt, i mån af de olika föreställningarne om rätta anledningarne dertill. Så hör man, inom de vblindt lydandes leder, hr Zachrissons beslut att offentliggöra förbållandet ogillas, under det att de militärer, som anse, att de, såsom sådana, kunna äga rätt att äfven vara medborgare, då de icke svika sina åtagna förbindelser, gifva sitt bifall till den sjelfständiga handlingen. De flinthårda juristerne åter antyda, att blottandet af ett enskildt samtal kunde medföra stora obehagligheter för hr Z., om gen. v. Arbin begagnade sin förmansrätt och desavouerade Z:s uppgift; hvaremot de, som veta, hvad sanningen och rättskänslan har att betyda i samfundslifvet, påstå, att saken derigenom skulle endast för vederbörande blifva yttervärre, om man vidtoge så desperata utvägar. Somliga vilja låta påskina, att v. Arbin handlat helt och hållet af egen drift, ogillande all opinions yttring i politiska ämnen; andra, att han handlat på ingifvelser, mer och mindre höga och lydnadsbjudande; o. s. v. Men ingen är så rigtigt roligt, som den beställsamma Aftonposten. v Den har kommit i den allra löjligaste belägenhet, då den skall uttala en tanke i saken. En artikel: Hvad skulle general v. Arbin kunna uträtta ? ät en verklig juvel. Artikeln begynner, såsom man kan vänta sig från det devouerade hållet, med en förklaring att denna skandal är en af ede bedröfligaste företeelser, som den nuvarande regeringens annaler hafva att uppvisa, och att den oskall skada hen ne mera än något annat. Det är naturligtvisåsom hennes upprigtiga vänner (!) detta säges Derefter följa betraktelser öfver den kinkiga saken, hvilka man, vid ett flyktigt betraktande, kunpa —