Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1849, sida 1

SA ——: — —— ———— jDet är väl Svanhilda, som genom sin öfverdådiga vildhet bragt min son i olycka — sade grefvinnan med hvass ton. Hon flög ju åstad, som hon hade varit tokig.o Min nådigaste tant — sade Svanbilda försmädligt — ni ser ju att den dyrbara grefliga plantan är fullkomligt oskadad.... Nåväl! ... hvad har ni då att förebrå mig.Grefvinnan bet sig i läpparne, så att blodet sprack ut, af harm, men hur det var, så fann hon sig föranlåten, att lägga band på sin vrede. Vänta bara, du lilla näbba — tänkte hon — det blir väl min tur också. Du skall nog blifva spak — det lofvar jag. Stig in mitt herrskap — sade grefve Silfverstjerna — stig in, så få vi höra berättelsen om edra äfventyr.v Man steg in i salongen, sedan betjenterna mottagit och ledt bort hästarne. Det är klart — mumlade löjtnant Tornersköld för sig sjelf, i det han gick fram och tillbaka i sin kammare — det är klart, att hon endast hindras af sin ed från att följa. ... En ed! ... hur dumt, att låta aftvinga sig en sådan. . .. Hvad kan hafva förmått henne dertill? ... Om jag visste det!lMen lika godt! ... denna ed binder henne men icke mig. ... Hon har svurit, att icke af