Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1849, sida 1

Lederlig och beskedlig man! — ropade löjtnanten — o ja, det må Gud veta. Men dermed kan ni ej vara nöjd, min fröken. . . . Ert eldiga hjerta passar icke för denna inskränkta hvardagsmenniska, hvars ideer icke sträcka sig högre än till stallet och ladugården . .. denna tafatta, löjliga varelse, åt hvilken man icke vet antingen man skall skratta eller gråta! . .. Dame! .. är väl ni skapad för att gräfva ned er på landet för hela er lifstid och öfverhopas af dessa hvardagstråkets småbestyr . . . denna lifvets jemmerliga prosa? ... O, är ni icke snarare skapad, för att vid en mans sida, som förstår er, föra ett herrligt konstnärslif, ... att besöka solens länder. . . konsternas hemland ... Italien, Grekland, Orienten? ... Känner ni ej ert hjerta svälla af längtan vid tanken härpå? ... Glöder icke ert bröst af en dunkel trånad, som rycker er, likt flyttfogeln, från denna kalla, ödsliga, af drifvor betäckta jord? Svanhilda svarade icke. ... Dessa ord voro likasom hemtade ur djupet af hennes eget hjerta. ... Hon sänkte sitt hufvud i handen, och nägra tårar, glänsande som perlor, letade sig väg mellan de fina elfenfingrarne. Ni gråter — fortfor löjtnanten, i det han knäböjde vid hennes sida — ni är olycklig... djupt olycklig, ni måste vara det! Man tvingar her till en förbindelse, som skall grundlägga hela