Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1849, sida 1

tågade genom Leopoldstadt till Wien, mötte dem de kejserliga härolder, som proklamerade konstitutionen för hela kejsaredömet. Nästan burna af menniskomassan, som i detta ögonblick var genomträngd af ideen om folkens brödraskap, höllo de sitt intåg i kejsarestaden, der de den 16:de Mars vid en högtidlig audiens erhöllo stadfästelse på alla sina fordringar. Kejsaren upphäfde det ungerska och det siebenbirgska hofkansliet, afskedade den af Ungrarne hatade baron Josika, Metternichs intime vän, och uppdrog åt hufvudmannen för oppositionen i öfre kammaren (magnatentafel) grefve Ludvig Bathxänpyi, att bilda den nya ungerska ministeren. Erkehertig Stephan blef utnämnd till vicekonung med nästan suverän makt, oafhängig af den österrikiska ministeren. — En annan omständighet bidrog äfven att styrka den nya regeringen: den förre ungerske hofkanslern, furst Nikolaus Esterhåzy, lofvade den sitt bistånd, och de talrike ungerske embetsmännen i Wien följde hans exempel. Några oroligheter, som, oaktadt Klanzals mellankomst, hade utbrutit i Pesth, lade sig äfven vid underrättelsen om Metternichs fall, och borgrarne blefvo beväpnade. — Sålunda hade Ungern, utan någon blodsutgjutelse, erhållit sjelfständighet och borgerlig frihet. Det var nu den ungerska riksdagens uppgift att sätta de nya statsoch samfundsförhållandena i verkställighet och göra dem gällande i alla enskilta delar af administrationen och landet. Kossuth och Bathyanyi grepo genast verket an, innan ännu ministeren hade hunnit bildas. Dagen efter återkomsten från Wien (d. 18:de Mars) blefvo detaljerade förslag, rörande de sociala reformerna, förelagde nedre kammaren (ständetafel) i det Kossuth förklarade, att han icke åsyftade att upphäfva adeln, utan att han blott under nationalitetens och frihetens banr ville förena dess interessen med folkets, genom att införa allmän rösträtt till nedre kammaren och reorganisera den öfre. Bathyanyi föreslog på samma gång att sekularisera de andliga godsen, som voro I högst betydliga, och att inkalla den ungerska landtdagen, för att föreligga densamma ett förslag till förening med Ungern. För de andliga godsens indragning skulle presterskapet erhålla ersättning af statskassan. Begge kamrarne biföllo dessa förslag, och de konservative magnaterne med en sådan enthusiasm, att tillochmed biskoparne för sin del afsade sig all ersättning för den upphäfda tiondeutskylden, med det vilkor, att det lägre presterskapet, hvars enda inkomster deraf utgjordes, blefve hållet skadeslöst. Denna sammankomst är märklig derföre, att det var vid den, som den kroatiska oppositionen för första gången uttalade sig. De kroatiske adelsmännen och biskoparne protesterade i sina kommittenters namn bestämdt mot hvarje inskränkning i adelns och presterskapets inkomster och rättigheter; men de blefvo naturligtvis öfverröstade af den magyariska majoriteten. Såsom ett bevis på riksförsamlingens värdiga bållning kan för öfrigt tjena, att, då från säkerhetsutskottet i Pesth vid nämnde tid till Pressburg ankom en deputation för att begära, det alla ungerska trupper i utlandet (d. v. s. Österrike) måtte återkallas, och att alla främmande trupper skulle AA —