Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1849, sida 1

AA — ljusa läga. — De bästa ärestoderna, påstår författaren, resas i friden af det bästa mod. v Att slösa blod i striden mot Germaniens Jätte skulle endast hafva varit öfvermod. Det var bara svärmeriet och villan, som till gräns för segern (21)) ville hafva Elbens salta (1!) flod. — Det är ju ypperliga resonnemanger de der, eller huru, käre läsare? Sedan författaren sålunda af sin sånggudinna blifvit förd in på svärmeriets och villans område, glömmer han helt och hållet hvem det är, han har att göra med. I sin ifver, sin berserkavrede, måttar han icke mera de dräpande huggen åt runoristaren, utan åt hela det danska folket, hvilket han apostroferar på följande sätt: Ivad gjorde du imellertid? säg, bjöd du väl all din styrka emot Tyskland opp? I och trodde du ej mera på det stöd du ; ännu blott egde endast i ditt hopp? I Och fredens tid, som brodren dig förvärfvat, hur väl begagnade du sedan den? I Så, att din sak du endast har förderfvat (l!!) och ovän gjort dig utaf mången vän. I Det böds dig ännu freden att förlänga, att snart med heder (2) städse ega den, då bröt du den (!?!) och skyndade att stänga den öppna vigen till försoningen. i Nu vill du åter, att man dig skall hjelpa, då du dig icke mer kan hjelpa sjelf, förglömmande att man sig blott kan stjelpa, har man ej styrka nog mot våldets elf. Då är det bättre denna elf att dämma, (2!) för än den vådligt öfversvämmar oss, då är det bättre krigets eld att hämma, än att den tända mer med yrans (2) bloss, förutan medel kanske att den släcka, förrän den härjat och förintat allt; ty har du först dess hydra djerfts att vicka, du känner ej dess blodiga gestalt. Så tacka och ej håna dina bröder, att de ifrån den vilja skona dig, med fredens balsam såret, hvilket blöder, r försöka läka, ej med fåfängt krig, sig sjelfva, dig i villan blott förstöra utaf ett obetänksamt öfvermod, att de, fast blodet jäser, ännu höra förnuftets röst och styrkans sanna mod., Skulle man väl kunna tro, att någon förnuftig menniska, någon, som aldrig så litet följt de politiska händelsernas gång och utveckling, skrifvit detta eländiga mischmasch af invektiver, rodomontader och uppenbara osanningar? Tillochmed en Schlesvigholsteinare, en äkta Dänenfresser, skulle en god stund betänka sig innan han derunder satte sitt hedervärda namn eller bomärke, och kanske ändå slutligen, slagen af ånger och blygd, vilja utplåna detsamma. Ifrån förf:s sida kan man dock icke vänta sig något bättre. Den, som en gång har kunnat spotta sitt eget fädernesland i ansigtet, han befinner sig i en sådan ställning, att han icke drager i betänkande att förnya dådet mot hvilket annat folk och land som helst. Det är också blott för att ett stillatigande från vår sida icke skulle kunna tydas som ett bifall, hvilket gjort, att vi nedlätit oss till en granskning af detta både om lycksökeri, oförnuft, sanningslöshet och brodersvek vittnande opus. Innan vi lemna detsamma vilje vi anföra ett prof på, huru författaren ställer sig sina egna uppmaningar till efterrättelse. Såsom vi förut antydt, har förf. yttrat, att skalden ej bör tala om fordna tider; icke med sångens dryck väcka det i glömskans bägare dränkta minnetaf