Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1849, sida 1

—T— — ————— — — —— — började att söka afhjelpa nederlaget vid den adliga utskotts-sättningen. Då, såsom vanligt, bänkmän och elektorer decimerades, genom val till utskotts-ledamöter och hemresor, segrade lätt det nu sig mera ansträngande och förenade partiet vid kompletteringen till utskotten; och i alla fall: hvad man ej kunde afböja eller undertrycka i utskotten, det kunde de kompakta majoriteterna på riddarhuset och i presteståndet, blott de voro enige. Enighet blef alltså nödig. Den kunde ej uppkomma genom principer, sakkunskap, verkligt fosterlandssinne (d. å. menniskokärlek, lifvad af medborgerligt nit) ty af allt sådant fanns ej mycket hos partiet; men det påstod sig hafva en rikdom af öfvertygelse, och det hade det, ty få partier kunna utvisa en sådan samling af inbyrda fördomar och ensidig sjelfbelåtenhet, som våra konservative. Det är väl sannt, att, oaktadt all den magiska kraft, som en inbillad vöfvertygelser förlänar åt i ledband gående själar, visade det sig ändock nödigt att införa pligten vatt votera för uniformen; men då favoriten åtog sig detta, kunde nog de andra cheferna lofva att underhålla tilliten till partiets sjelfförtroende för sin upplysta och sansade öfvertygelser. De konservative hade, på detta sätt, kommit åtminstone så långt, att de trodde sig kunna mothålla reformerna genom svenska stånds-representationens onda genius: två stånd mot tvår. Men i många fall, och isynnerhet i de allra vigtigaste för ögonblicket, fanns en makt inom stånds-representationen, som kunde utdrifva denna vonda sande: Nämnderna, eller de förstärkta utskotten. Genom adelns primitift-liberale utskottsval hade resormerna i dessa nämnder en liten pluralitet — och detta var väl icke farligt för ögonblicket, ty ännu var sanktions-vägrandet att påräkna; men den, som dervid afgjorde saken, var nära 80:de året. En dag kunde allt bero af en annan vilja. IIvarje genom votering i nämnd afgjord fråga, uttryckande ständernas beslut eller anhållan, var således ett nytt hotande åskmoln på den redan molndigra himmelen. Huru nu afleda blixten? Mellet dertill fanns och begagnades. I ståndsrepresentationen kunna grundlagsformerna brytas, när som heldst, blott de af regeringen tillsatta talmännen medverka dertill. Grundlagen kan deremot endast göras gällande emot dem, om stånden visa mycken enighet och konstitutions-utskottet sjelft försvarar konstitutionen. Utskottens ordförande, alltid sjelfskrifne inom gresveoch friherre-ätterna på riddarhuset, hade, utan motstånd af utskotts-ledamöterne, underlåtit, att då två stånd stadnat mot två, samt icke ingått på utskottets sammanjemknings-betänkande, omedelbarligen sammankalla de förstärkta utskotten och med Rikets Ständers rätt afgöra saken, hvilket är grundlagens bud. — De hade infört bruket att slutligen till ståndens bifall underställa sjelfva ordalydelsen af omröstnings-punkterna, hvilka dock redan genom ståndens vidhållande af sina skiljaktiga beslut voro gifna och således icke behöfde särskildt å nyo ifrågasättas. Denna i grundlagen ej omtalade nya föredragning, lemnade icke endast rum för tidsutdrägt genom återremisser, utan, hvad mera är, den blef ett medel att alldeles tillintetgöra frågans afslutande: man väg—w OMMMMddA F—