tiets ställning sedermera varit och är till regeringen och folket. Innan vi öfvergå till epoken af sista thronförändringen, vilje vi likväl förut nämna, att under den sista tiden af gamla regimen hade det konservativa partiet, genom i synnerhet favoritens inflytelse, bringat det derhän, att befordringarne, ända till första ingåendet i statens tjenst, blifvit ställda i ett närmare samband med partiets sträfvanden, än allmänheten ens anat. En opinionspolis hade utbildat sig både vid läro-och embetsverk, fallt ut lika nitisk, som den, hvilken redan länge haft både observatörer och lock-spioner inom militären. Den hade, med konservatismens biträde, ifrån att först afse hufvudsakligen det dynastiska interesset, utvidgat sin verksamhet, äfven till de politiska korporations-interessena; och detta parti trodde sig derigenom hafva vunnit en styrka, som det måhända ännu lyckats bättre använda, än den kraft, det affekterar att ega i bildningen och förmögenheten.Ännu vid inträdet af 1844 tröstade sig det konservativa partiet åt en afgörande inflytelse på sakernas gång. Huruvida det lika tröstefullt motsåg en thronförändring lemne vi derhän; men det tycktes åtminstone, som om det icke ännu misströstat. Vi skole snart se, om det haft skäl dertill eller icke. (FPortsättning.)