Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1849, sida 1

— —52 allt annat. Ingenting var på de fem åren beredt, som visade att den nya regimen tänkte att upptaga de många, år 1809 önskade reformer, hvilka den gamla Vasa-regimen försummat. Allt undansköts, under lysande beskrifningar på landets lycka i alla andra afseenden. Man måste väl tro på de nya landshöfdingeberättelserna, och de kongl. tablåerna öfver de välgerningar, som landet åtnjutit! Men huru det var, så visade sig, att med allt detta icke var så väl beställdt, som regeringen och hennes anhängare inbillat sig. En tvifvelsamhet började; en granskningsanda uppstod; en motsägelse efter annan visade sig svårligen kunna undanböjas; den ena förklaringen efter den andra visade sig vara otillfredsställande; med ett ord: en opposition uppstod, som blef så mycket betydelsefullare för framtiden, som den ej var personell, utan i sak. Man vågade för första gången sedan 1809 åter tala om principer, och då är konservatismen icke längre i sitt esse; man yrkade att hvad som 1809 begärts, och alltsedan lemnats å sido, skulle åter upptagas. Motions-floden, som ditintills i synnerhet fört fram enskilte och lokal-angelägenheter, visade sig nu medföra väldiga anspråk på de allmännas betraktande. Man såg den tillochmed bryta sina vågor mot de dammar, som hittills bevarat icke endast politiska utan äfven sociala företrädesrättigheter och privat-fördelar; och, hvad som förvånade mången, man såg riddarhuset med en oväntad kraft söka att leda denna flod, såsom uttryck af tidens behof, i en rigtning, hvarigenom hon äfven skulle kunnat vattna de hittills undertryckta folkklassernas förtorkade fält, i stället att endast gifva vatten på privilegiernas och monopoliernas qvarnverk. Genom den började räfsten med allmännare rådgifvareåtgärder, och upptagandet af en del samhällets lifsfrågor, samt pressens deraf lifvade deltagande i den offentliga diskussionen härom, hade väl visat sig en oro hos konservatismen, och bemödanden att genom de handlande personernas nedsättande och beljugande tillintetgöra verkan deraf. Men impulsen var en gång gifven. Inom de upplysta klasserna spridde sig kännedom om dittills obemärkta förhållanden, hvilkas menlighet för landets väl lätt insågos. Ett hälsosamt tvifvel på maktfullkomligheten uppstod. Man började vilja begrunda, innan man biföll allt, hvad de maktegande behagade. Man ville hafva garantier för hvad de utlofvade eller för hvad man beviljade. Med ett ord: en början till ett politiskt lif lofvade utvecklingen af en allmän anda. Början var i mångas ögon svag; men det var dock en början, och de, som kunna uppfatta sanna beskaffenheten af de vägar, som det nationella lifvet har att vandra för att komma till mensklighetens mål, inse nog, att de icke äro af beskaffenhet att kunna på förhand indelas efter tid och rum, utan att hufvudsaken är, att de erhålla den rigtning, der de förhanden varande krafterna kunna besegra de efterhand uppkommande hindren och skadorna. Sjelfva det obemärkta i de, år 1823, uti riksdagsförhandlingarne nedlagda principer medförde, att konservatismen icke befarade någon egentlig våda för sig. Den påtänkte derföre icke, att — EA -—