56 frivillige med 6 kanoner, hade att bestå några lifliga fäktningar och återvände hem igen, sedan den förstört ett par såkallade städer. Den hade en förlust af 5 döde och 22 sårade, deraf 2 officerare. Times för den 14 dennes har en ledande artikel med anledning af slaget vid Fredericia den 6. Det lägges mycken vigt derpå, att inga andra Tyskar än insurgenterna deltogo i detta slag. Danskarnes förmåga att återeröfra sina länder kan nu icke längre betviflas, så framt insurrektionen icke längre understödjes af Tyskland, och efter detta nederlag beror slesvigholsteiska partiets sak mer än någonsin uteslutande af främmande beskydd. Tyska furstarne hafva, då deras trupper icke ha något nederlag att hämnas, ej eller någon rimlig orsak att längre fortsätta kriget, och man hoppas att de skola ha nog mod och beslutsamhet att afsluta freden. Artikeln slutar med följande märkliga ord: Från Nordkap till Sundet herrskar blott en känsla, nemligen att skandinavismen blifvit angripen i hertigdömena. Men den möjlighet som först gaf anledning till alla dessa stridigheter, nemligen utsigten att den kungliga familjen skulle utslockna med Fredrik VII, synes å andra sidan vara mycket egnad att förverkliga den stora nationalönskan, de 3 skandinaviska rikenas förening. Detta vore, så väl i politiskt som i nationelt hänseende, den bästa lösning af hela frågan. Holstein och Lauenburg skulle då som tyska län förblifva hos den manliga linien af oldenburgska huset, medan Danmarkt, förenadt med Sverige på samma sätt som Norrige, åter skulle uppnå den betydelse och det välstånd, hvartill det är berättigadt genom sina institutioner, sin belagenhet och sina innevånares energiska karakter.TYSKLAND. Constanz den II:te Juli. Dramat är slutadt. Kanoner, bagagevagnar och de olika truppafdelningarne äro på väg öfver gränsen till Schweitz; försvaret är uppgifvet. Här på gatorna ligga en stor mängd badiska soldater och sofva; andra stå i grupper och tala om de händelser, hvari de hafva deltagit. Öfvermannade af deshpotismens talrika skaror, stå dessa Badens ädla söner i begrepp att lemna fädernejorden, hvars fribet de med sitt blod ville köpa; de veta ännu icke, hvad de skola företaga sig. Nu synas officerarne till häst; bland dem äro äfven Werner och Gögg, medlemmar af den provisoriska regeringen. Manskapet uppställes i leder; det utgör omkring 1000 man, 600 liniesoldater, en afdelning artilleri med 10 kanoner och något kavalleri, och är den vackraste militär, man kan vilja se. Gögg håller afskedstalet till soldaterna. Efter det han tackat dem för deras uppoffring och hängifvenhet för frihetens sak, förklarar han, att en vidare blodsutgjutelse vore onyttig och öfvermodig, samt att man borde förskona staden Constanz, som redan offrat så mycket, från att blifva skådeplatsen för en strid. Officerarne hde beslutat begifva sig till det fria Schweitz och der nedlägga. vapnen; han rådde soldaterna att göra detsamma, hvarefter han sade dem farväl i den provisoriska regeringens namn. — Rörelsen var allmän; äfven de, som ifrigast ogillat revolutionen, kunde icke dölja sin rörelse. Det var gripande att se en modig och tapper korps, som kämpat för en sak, hvilken den ansåg helig och rättvis, taga farväl af fosterlandet. Sorgligast var marschen öfver gränsen; den egde rum, kl. 5. Ett kompani Schweitzare bildade spalier, när den badiska korpsen lemnade Kreutzlingerporten. Advokat Stephani red främst och bad högt och ljudligt Schweitzarne om ett gästfritt emottagande. Deta besvarades välvilligt, hvarefter de badiska koonnerna sänkte gevär och passerade gränsen. Tårar glänste i de tappres ögon, då de satte sin ot på den främmande jorden. FRANKRIKE.