Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1849, sida 1

I dörren till salongen mötte han Aurore och smög obemärkt svaret i hennes hand, under det han tillika lade fingret på läpparne. Se så, — nu har jag dig i nätet — tänkte den vackra kammarjungfrun — Gudskelof! jag kan nu godtgöra hvad jag genom min pratsjuka brutit mot min stackars fröken. Aurore vände sig om i dörren och gaf Svanhilda en talande blick. Derpå skyndade hon upp på sin kammare. Hon behöfde icke vänta länge, innan Svanhilda derstädes uppsökte henne. Den vigtiga biljetten framtogs och lästes. Jag kunde egentligen icke behöfva mer än detta bevis — sade Svanhilda — men jag kan icke neka, att jag oändligen gerna skulle vilja böra honom förklara dig sin kärlek. Du måste derföre infinna dig på mötesplatsen, Aurore.Ni vill då lyssna på oss?Ja — men jag skall ställa så till, att äfven min far och våra båda gäster få vara vittne till denna kostliga scen. Då hofmarskalken efter supsen gått upp på sitt rum, skall jag inbjuda de öfriga herrarne, att vara vittnen till en liten komedi, som skall spelas i trädgårdshuset. Vi begifva oss dit i tysthet och dölja oss i det inre rummet, hvarifrån man kan höra hvarje ord, som talas i det yttre. Vi skola göra skandalen så eklatant som möjligt. . . . Det blir en ljuf hämnd