Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1849, sida 1

Se der hvarföre konservatismen fruktade att se sitt välde upphöra, kanske allramest just i det ögonblick, då detta ånyo fick sin största betydelse. 1818 års Ständer hade mera att beställa med begrafningar, kröning, hyllning och deputationer, än med riksärenderna; de lemnade konservatismen och regeringen inga synnerliga anledningar till bekymmer eller ansträngningar — endast penningväsendet påtvang dem alla gemensamt behofvet af att vidtaga något; och under det man trodde sig nog säker inom landet att upprätthålla den -gamla goda ordningen?, egnade man under åren 1820 och 1821 sin uppmärksamhet synnerligast på tillvägabringandet af en reaktion i Norrige emot dess friare institutioner, för att aflägsna faran af frestelsen hos svenska folket att sträfva till dylika. Då detta misslyckades der, uppgaf man dock ej hoppet att kunna hålla allt qvar i sitt gamla skick här hemma. Konungen hade visat sig fortfarande gynna de höga familjerna, byråkratien och de med den i vissa, om ock stundom påkostande förbindelser stående handelsoch fabriks-interessena — och allt ankom således blott uppå att undanrödja alla försök att väcka nationens tankar på behofvet af förändringar, i ett regeringsoch förvaltningssystem, som alltmer ohejdadt framgick på godtyckets och egennyttans banor. Man trodde sig i detta afseende icke hafva mycket motstånd att befara. Fem års mellanskof emellan riksdagarne hade insöft den politiska diskussionen, och om den väl tycktes börja få mera lif inom pressen, så hade denna likväl icke ännu höjt sig till någon stor inflytelse. Den visade ej ännu nog förtroende till sina krafter, för att antasta de styrande för öfverträdelser och missbruk, ännu mindre för uraktlåtenheter och overksamhet; den tycktes tro sig hafva gjort nog, då den drog fram några missbruk af förvaltningen och domaremakten, framtvang rättelse i den så kallade dragna embetsstilen och sökte kullkasta den egyptiska allmänna magasins-inrättningen; o. s. v. Konservatismens gyllene tid var inne. Allt gick sin gamla lunk. Ministrarne hade så föga begrepp om landets behof och folkets ställnivg, att de på fullt allvar försäkrade vatt befordringarne voro de mest vigtiga af allt regeringsbestyry, och detta på samma gång som konungen gjorde utnämningarne, icke efter deras råd, utan efter eget hufvud, samt detta med en ensidighet för de högre och rikare klasserna, som tillintetgjorde hela andan af både grundlag och ordningar för kompetens, m. m. Under tiden hade en mätress-inflytelse varit förebud till en favorit-styrelse, och, som man vet, äro begge en borgen för konservatismens trefnad. Begge känna behofvet af att bibehålla sig i deras gunst, som redan äga tillgång till makten, ty sjelfva det förnedrande i den individuella inflytelsens orsak gör, att begge tillsluta ögonen för missbruken, för att ej träffas af föraktets blickar — och aldrig höja konservatismens banerförare stoltare dess fana, än under sådana perioder. Så kom 1823 års riksdag — såsom man trodde, endast med tidens vanliga finansbekymmer, hvilka vederbörande ock sökt att gifva ett intresse, som i deras tanka skulle upptaga i sig ——