Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1849, sida 1

—— — -— Penningearistokratien är den drake, som bevakar regenternas palatser, som snärjer dem i sina gyllene nät och tvingar dem att dansa efter sin pipa. Hvar helst revolutionens storm utbrister, der hålla penningemännen sig undan till en tid... De frukta för sina kapitaler, dem de nedgräfva i jorden eller bevaka med girighetens ångest, emedan de icke ega något högre intresse för sitt lif, emedan deras själ hänger fast vid deras kassakista... Men sedan faran är öfverstånden och lugnet återstäldt, då skynda de, likt mullvader, åter fram ur sina gömställen, då omgifva de de maktj egande, bemäktiga sig deras öra och göra dem beroende af sitt guld... Och sedan... sedan är reaktionen i full gång... Penningekistans män veta då att begagna sina resurser, de besolda ministrar, de köpa konungar . . . Och allt kommer åter så småningom i de gamla vanornas nötta hjul spår; ... de lidande, de uthungrade uslingar, i som ett ögoblick hoppats någon förbittring i sitt grymma öde, — de drifvas åter tillbaka till sina eländiga kyffen, för att dö af hunger och köld på den halfrutna halm, som utgör deras läger .... Och penningemannen småler förnöjd, under det han gungar sig i sin beqväma landau ... Paeket ville herrska,— tänker han — men jag har tillintetgjort dess försök. Det är endast min magt, som icke kan krossas. Så har rikedomen i våra tider blifvit en magt, som beherrskar alla öfriga. Djupt är det svalg, som är befästadt mellan de båda samhällsklasserna, mellan de svarta barnen och de hvita. På den ena sidan deraf stå intelligensen, bildningen, förmögenheten, på den andra okunnigheten, brottet, nöden ... Detta svalg kan icke fyllas och ingen fordrar det heller. Men det skulle kunna byggas bryggor deröfver, på hvilka några af dem, som stå på den svarta sidan, kunde gå öfver till den ljusa, om de hade lust. En sådan brygga kan endast byggas på de osynliga hvalfbågarne af en oändlig kärlek, som sträfvar att godtgöra hvad ödet brutit ... som skyndar att räcka den fallne handen. Nåväl ... finnes då ingen sådan kärlek? Är det ingen bland de hvita barnen, som skulle vilja räcka den svarte brodren handen? Jo ... dygden, talangen, snillet sträfva oaflåtligt att bygga dylika bryggor ... de vilja till den lyckliga, den ljusa sidan öfverföra nattens förkastade barn ... de vilja trösta, lindra och hjelpa. Men de misslyckas ... deras halfgjorda arbete nedrifves åter ... och hvarföre? Ty jemte dygden, snillet, talangen finnes på den ljusa sidan af svalget äfven en fjerde makt — rikedomens. Det är denna magt, som förstör bryggorna, hvilka de andras kärlek bemöda sig att bygga. och — så långt har tidens demoralisation gått — rikedomen är mägtigare än alla de andra. Denna magt förstör de andras arbete — ty I den vill herrska så absolutistiskt som möjligt. Den fruktar trasvargarne och proletärerne värre än pesten, ty, tänker den, komma de hit öfver på min sida så vilja de dela med mig, ... men I jag vill icke veta af någon delning.