Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1849, sida 1

.DAD——!39d —5———— ———— — mildare stämd mot Theodor. — Men kom nu — låt oss taga de öfriga taflorna i betraktande. Grefven och Berthini aflägsnade sig från stafletten. Emedlertid hade hofmarskalken, som också ville gälla för en förståsigpåare, stadnat framför Theodors tafla, och då han märkte, att Svanhilda befann sig straxt bakom, företog han sig att göra sina reflexioner med hög röst, på det hon skulle få en god tanka om hans insigter i den sköna konsten. Hvilket snille, hvilken smak . . . hvilken djerfhet i teckningen — mumlade hofmarskalken, som icke visste att det var sin egen medtäflare, han prisade — det är verkligen ett anlag, som förtjenar uppmuntras. . .. När jag blir gift, skall jag taga honom till mig och låta honom måla min hustrus porträtt.Ett halfqväfdt skratt nödgade hofmarskalken att vända sig om. Hvaråt skrattar ni, min nådiga — sade han till Svanhilda, som med en gäckande min betraktade honom. — Hvad är det som förefaller er så roligt? Er enthusiasm, herr hofmarskalk. — Jag trodde icke, att ni kunde egna er beundran åt någonting så simpelt, som en tafla.