Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1849, sida 1

——————— ———— Tyst — man ger akt på oss. I Hofmarskalken, som nu tyckte sig hafva visat tillräcklig artighet mot. den berömde konstnären, . närmade sig de båda samtalande, under det grefI ven fortfor att med stegradt intresse afhöra BerI thinis snillrika föredrag. Svanhilda gat sin bedagade fästman en blick, som nogsamt röjde hennes känslor, och vände sig derefter med en likgiltig anmärkning till Wallman. I Denne svarade och samtalet var åter i full gång. IIofmarskalken stod som på nålar och, marterad på en gång af svartsjuka och pratsjuka, sökte han förgäfves att få ett ord i laget. Man talade om litteraturen och theatrarne. Wallman, som hade en ytlig kännedom om nästan alla länders vitterhet, föreföll Svanhilda ganska intressant. Hans ofta träffande och qvicka anmärkningar gjorde henne ett serdeles nöje, isynnerhet då hon anställde en jemförelse med hofmarskalken, som hade den oturen att aldrig kunna öppna sin mun, utan att säga en dumhet eller en fadaise. Ni är lycklig, som läst och sett så mycket, herr Wallman — sade Svanhilda. — Hur annorlunda är icke den stackars qvinnans lott! Instängd i den trånga jungtruburen, måste hon lära ssig att försaka de flesta af de högre njutningar,