Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1849, sida 1

Å andra sidan förstärkte sig ryssarne, trängde den rådlöse polske öfverbefälhafvaren från dess fasta ställningar och klimde honom slutligen in i den vrå af landet, som gränsar till Preussen. I krigsrådet var meningen öfvervägande, att under sådana omständigheter öfvergången på preussiska området vore det sista räddningsmedlet. Gielgud, Chlapowski, den närmaste i kommando, de flesta officerarne röstade för detsamma; endast Dembinski, Sierakowski och Roland opponerade sig. Dembinski uppmanade flera gånger, men förgäfves, officerarne att heldre våga en förtviflans kamp och ärofullt falla, än öfvergifva fåderneslandet i dess betryck. Ryssarnes påträngande beröfvade krigsrådet besinningen, Gielgud ilade öfver gränsen sitt öde till mötes, ty på andra sidan träffade honom en förtviflande polsk officers pistolkula. Chlapovski följde efter, Roland tvangs efter några dagar till samma steg. Likväl utförde Dembinski sitt modiga beslut, att slå sig igenom ett obanadt, af siendtliga trupper hvimlande land till Warschau. För att genomföra denna plan, marscherade han hundrade mil inåt landet, tågade uppåt Niemen och Wilia ända till dessa båda floders källor och uppnådde sålunda med en omväg af trehundrade mil konungarikets gränser. De törföljande ryssarne förlorade honom ofta ur ögonsigte, kunde aldrig uppnå honom. Detta tåg är en af nyare krigshistoriens vackraste manövrer. I slutet af Juli 1831 inträffade Dembinski i Warschau, der alla ansett honom förlorad, och der misstroendet emot anförarne i följd af förnyade olycksfall bade slagit djupa rötter; hans ankomst uppväckte derföre dubbel glädje. Hans trohet kunde icke dragas i tvifvel, hans återtåg hade i honom ådagalagt den erfarne fältherren; folket begärde honom till öfverbefalhafvare för hufvudstaden och hären. Regeringen uppdrog åt honom begge posterna, dock blott på en kort tid. Då han räknades till det aristokratiska partiet, vaknade äfven emot honom misstroendet. Katastrofen natten till den 15 Aug. 1831, under hvilket folket, ropande öfver förräderi, uppbröt fängelserna och mördade de misstänkta generalerna och officerarne, uppväckte hos honom beslutet att uppsvinga sig såsom diktator i spetsen för staten, för att rädda Polen. Förräderiet, som höll det olyckliga landet kringsnärjdt från alla håll, tillät icke detta afgörande steg: Planen blef genomkorsad, slutligen förrådd, och Dembinski hörde nu samma folks smädelser, som några veckor förut förgudat honom. Under Warschaus stormning slogs han ännu i spetsen för en division infanteri sex timmar efter sedan striden upphört på alla andra punkter. Vid detta tillfälle blefvo tvenne hästar skjutna under honom. Efter hufvudstadens utrymmande stod han vid Rybinskis korps och levererade i spetsen för arriergardet just under öfvergången till Preussen den sista drabbningen mot Moskoviterna. Under sin landsförvisning har Dembinski lefvat dels i Frankrike dels i Tyskland, i synnerhet en längre tid i Dresden. År 1833 gjorde han på inbjudning af Ibrahim Pascha ett besök i Egypten och Syrien, men återvände snart till Paris. Samma år utkommo derstädes hans i mycket skarp ton affattade Memoiresx, uti hvilka han strängt granskar krigshändelserna och de handlande peree FEFfs