en och annan målning af hans hand. Den som låg grefven mest på hjertat var en afbildning af Cleopatra, i det ögonblick hon, för att undgå nesan af ett rum vid sin besegrares triumftåg, låter de giftfulla ormarne stinga den sköna barmen, föredragande en frivillig död framför fångenskapens förödmjukelse. Grefven hade sjelf uttänkt ämnet för denna tafla och var derföre så mycket angelägnare, att snart se den sullbordad af en skicklig hand. Den unge målaren kom och började sitt arbete, hvarvid grefvens enda dotter, den sköna Svanhilda, frivilligt erbjöd sig samt erhöll sitt faders samtycke att sitta som modell för den egyptiska drottningen. Grefven, som i sitt aristokratiska högmod icke ens förmådde fatta, att någon närmare förtrolighet kunde uppstå mellan hans högborna dotter och en fattig, ofrälse artist, lemnade som oftast de håda unga på egen hand i atelieren, öfvertygad att aldrig ett ord nu lades dem emellan om annat än likgiltiga ämnen eller hvad som rörde sjelfva det arbete, hvartill de samverkade. Den gamla hushållerskan, en aflägsen slägting, som efter grefvinnans död gjorde les honneurs i huset, hade visserligen fått befallning att hafva ett vaksamt öga både på målaren och modellen, — men som vi veta gjorde hon sin sak illa. Svanhilda upphittade tusen förevändningar, för att aflägsna den goda gumman, som, icke anande