mot den bestående statskyrkan) så billiga, så grundade i Guds ord, att redan 3:ne sekler af kristna kyrkans mest blomstrande tid förflöto, innan något barndop allmänt infördes. Seden att döpa barn är visserligen; ganska vacker, af kyrkan helgad och i bibeln ingalunda förbjuden. Men den är ockaå icke mera, in en sed. Såras eller: tryckes någons samvete deraf, må han gerna (om blott statskyrkan kunde tillåta det) brytas. Ty alla i Guds ord ej tydligt anbesallda seder och bruk äro af den heskaffenhet, att deras afskaffande oller bibehållande beror af deras ställning till det kristliga lifvet hos individen: Icke till en tyngd och börda, utan till gagn, glädje och nytta äro alla kristliga bruk inrättade. Götheborgs konsistorii förfarande i baptistmålet kan ej annat än på det högsta berömmas, ehuru det måste medgifvas, att de sleste af de för tillfället använda, utur vår kyrkas dogmatik hemtade skäl voro alltför svaga, för att kunna öfvertyga dem, som höllo sig till en enkel uppfattning af den Hel. skrifts ord. Hvad som i detta tvistemål nästan mera, än konsistorii förfarande, väcker läsarens deltagande och högaktning, är likväl baptisternes egna, högt, men hofsamt, uttalade försäkringar, att hellre vilja lyssna till sitt samvetes röst och följa sin egon på Guds ord grundade öfvertygelse, än att biindt antaga de skäl, konsistorium anfört. Om alla kristna i vår kyrka hyste en så lefvande, fast och sjelfständig öfvertygelse samt vore intagna af en så brinnande och ren längtan att finna sanningen; så skulle vår evangeliska kyrka stå på en långt säkrare grund, och det kristliga lifvet blomstra skönare, än nu, då alla eftersåga samma tro, utan att eftersinna om denna tro är verklig öfvertygelse, eller blott ett munväder. Det går så lätt att tro för den, som icke frågar efter trons innehåll. Men i samma stund tros-sanningen blir oss kär och dyrbar, alöse vi icke mera med vår troshekännelse. Måtte detta såväl som hvarje annat i kyrkan framträdande fenomen väcka regerings och ständars uppmärksamhet på nödvändigheten af en annorlunda beskaffad presthildning, ett annorlunda grundadt befordringssystem för presterne, samt, så vida det står tillsammans med samhällets lugn, en friare kyrkoförfattning! Staten har nu på sitt sätt vård om samvetena, derigenom att statsöfverhufvudet omedelbarligen i konseljen och medelbarligen genom de af konsistorierna, icke af ahörarne sjelfva, upprättade förslag tillsätter kyrkoberdar. Men detta är från statens sida ett ingrepp i samvetets rättigheter och på dess område, hvilket icke kan försvaras inför förnuftet, liksom det saknar all grund i Guds uppenbarade ord. Staten har endast rätt och pligt att tillse, det tjenliga personer finnas att tillgå för samvetsvärden. Men valet af dessa personer är hvarje kommuns obestridliga rätt. Så stor frihet knnde dock äfven med bibehållande af statskyrkans form, medgifvas, att de församlingsmedlemmar, som ville hafva och löna sin egen prest, ägde denna rätt — en frihet, hvilken i England, der len redan länge varit medgifven, burit de skönaste rukter för det kristliga lifvet, och som nu i den lanska grundlagen blifvit Danmarks rikes innebyggare tillförsäkrad. TT YdJ — CC